Scevola tog några steg mot dörren; så vände han sig om.
”Vänta litet”, sade han och tycktes fundera.
”Vad är det? Vad vill du? Tala, ty annars blir du min död”.
”Det var kanske i sällskap med mannen, som sprang efter mig”.
”Mannen, som sprang efter dig?”
”Ja”.
”Varför gjorde han det?”
”För att säga mig, att ni ville ha nyckeln”.
”Vilken nyckel, olycklige? Tala då, tala då!”
”Nyckeln till våningen”.
”Gav du en främling nyckeln till våningen?” utbrast Maurice, i det han med båda händerna grep tjänaren i kragen.
”Men det var inte alls någon främling, monsieur, eftersom det var en av era vänner”.
”Åh, ja visst! En av mina vänner! Bra, det var otvivelaktigt Lorin. Då har hon alltså följt med Lorin ut”.
Och med ett blekt småleende torkade Maurice svetten ur pannan.
”Nej, nej, monsieur, det var inte han”, sade Scevola. ”För katten, jag måtte väl känna igen monsieur Lorin”.
”Men vem var det då?”
”Ni vet, den där mannen, som kom hit en dag …”
”Vilken dag?”
”Den dagen, då ni var så bedrövad och han tog er med sig och ni kom hem så glad …”
Scevola hade lagt märke till allt detta.
Maurice såg på honom med förfärad min. Han darrade i hela kroppen. Till sist sade han: ”Dixmer?”
”För katten, jag tror, att det var han, medborgare”, sade tjänaren.
Maurice vacklade och sjönk ned i en länstol.
”O, min Gud!” mumlade han.
När han åter slog upp ögonen, föll hans blick på violbuketten, som Geneviève glömt eller, rättare sagt, lämnat kvar.
Han sprang fram, grep den och kysste den. När han så observerade, var den placerats, sade han:
”Det gives intet tvivel längre … Det här är hennes sista avskedshälsning!”
Så vände Maurice sig om, och då först observerade han, att kofferten var packad till hälften och att återstoden av underkläderna låg på golvet eller i det halvöppna skåpet.
320
