Under tiden hade Maurice, utan att säga något till Lorin, vänt sig till det förfärliga välfärdsutskottets medlemmar, och Lorin hade å sin sida, utan att omtala det för Maurice, gjort likadant.
Redan samma dag satte Fouquier-Tinville ett rött kors bredvid deras namn, och ordet MISSTÄNKTA förenade dem i en blodröd omfamning.
FYRTIOSJÄTTE KAPITLET.
DOMEN.
Den tjugutredje dagen i månaden av det andra året av den franska republiken, en och odelbar, motsvarande den 14 oktober 1793 gamla stilen, såsom man sade då för tiden, hade en väldig massa nyfikna redan på morgonen trängt in på gallerien i den sal, där revolutionssessionerna höllos.
Palatsets korridorer, vägarna till Conciergeriet voro uppfyllda med nylikna och otåliga åskådare som vidarebefordrade till varandra ryktena och passionerna, liksom vågorna föra vidare sitt skum och sin fradga.
Trots den nyfikenhet, som varje åskådare kände och kanske just med anledning av denna nyfikenhet bibehöll varje våg i detta hav som böljade av och an, pressad mellan två barriärer — den yttre barriären som drev den framåt, den inre barriären som drev den tillbaka — nästan samma position som den först intagit.
Men de, som voro bäst placerade, hade förstått, att det var nödvändigt för dem att erhålla förlåtelse för sin goda tur, och de hade detta mål för ögonen, då de meddelade sina mindre lyckligt lottade kamrater de första ord, de hörde, och allt, de sågo.
Men nära dörren till domsalen disputerade en skara män om ett utrymme av tio linjer i bredd eller i höjd, ty tio linjer i bredd var tillräckligt för att man mellan två axlar skulle se ett hörn av salen och domarna, och tio linjer i höjd var tillräckligt för att man skulle kunna se hela salen och den anklagades ansikte.
Till all olycka var denna ingång till salen, detta trånga pass, nästan helt och hållet uppfyllt av en man med breda axlar och armar i sidorna, som på ett synnerligen effektivt sätt utestängde den böljande mängden, som var redo
324
