Sida:Den siste chevalieren 1928.djvu/332

Den här sidan har korrekturlästs

låt mig se henne, jag bönfaller er. Ni kan döda mig efteråt”.

Maurice, ty det var verkligen han, kände både medlidande och beundran för denna aldrig svikande hängivenhet, denna oböjliga viljestyrka.

”Ni!” mumlade han. ”Ni här! Så oförsiktigt!”

”Ja, jag är här, men jag är utmattad — o, min Gud, hon talar! Låt mig se henne! Låt mig höra henne!”

Maurice drog sig litet åt sidan och den unge mannen passerade förbi honom,

Alldenstund Maurice hade stått längst fram, hindrade nu honom ingenting längre att se det, som han utstått så många slag och så många knuffar för att få se.

Hela denna scen och det mummel, den framkallat, ådrogo sig domarnas nyfikenhet.

Även den anklagade vände sig om, och då igenkände hon med ens chevalieren i första ledet.

En rysning skakade drottningens gestalt, där hon satt i länstolen av järn.

Förhöret, som leddes av presidenten Harman, tolkades av Fouquier-Tinville och diskuterades av Chauveau-Lagarde, drottningens försvarsadvokat, varade så länge som domarnas och den anklagades krafter tilläto.

Under hela denna tid stod Maurice orörlig kvar på sin plats, under det att det flera gånger varit nytt tillopp av åskådare som kommo in från korridorerna.

Chevalieren stod lutad mot en pelare, och han var icke mindre blek än den stuck, mot vilken han lutade huvudet.

Dagen efterträddes av natt, några vaxljus brunno på jurymännens bord, några rykande lampor på salens väggar belyste med ett dystert och rött sken det ädla ansiktet på denna kvinna, som varit så skön under de lysande illuminationsfesterna i Versailles.

Hon satt där ensam, besvarade med korta och föraktfulla ord presidentens frågor och lutade sig emellanåt fram och viskade något i sin försvarsadvokats öra.

Hennes vita panna hade icke förlorat något av sin vanliga stolthet. Hon var iförd den svarta klänning, som hon hade burit ända sedan mannens död.

Hennes domare reste sig upp för att gå ut och rådgöra. Sessionen var avslutad.

”Har jag då visat mig alltför föraktfull mot dem, monsieur?” frågade hon Chauveau-Lagarde.


326