Sida:Den siste chevalieren 1928.djvu/333

Den här sidan har korrekturlästs

”Ah, madame”, svarade denne, ”ni gör alltid rätt, när ni är er själv”.

”Titta så stolt hon är!” ropade en kvinna bland åhörarna, liksom om en röst från folket hade besvarat den olyckliga drottningens fråga.

Drottningen vände på huvudet och såg på kvinnan.

”Ja”, upprepade kvinnan. ”Jag säger, att du är stolt, Antoinette, och att det är din stolthet, som blivit ditt fördärv”.

Drottningen rodnade.

Chevalieren vände sig om mot den kvinna, som uttalat dessa ord, och svarade milt:

”Hon var drottning”.

Maurice grep honom om handleden och sade med sänkt röst: ”Se så, ha tillräckligt mod att icke glömma er”.

”O, monsieur Maurice”, svarade chevalieren, ”ni är man och ni vet, att ni talar till en man. O, säg mig, tror ni, att de kunna döma henne?”

”Jag tror det icke”, sade Maurice, ”jag är säker på det”.

”O, en kvinna!” sade Maison Rouge med ett stönande.

”Nej, en drottning”, svarade Maurice. ”Ni sade det själv alldeles nyss”.

Chevalieren grep i sin tur Maurice om handleden och med en styrka som man icke kunnat tilltro honom, tvang han denne att luta sig ned.

Klockan var halv fyra på morgonen, och det syntes stora tomrum bland åskådarskarorna. De få ljus, som brunno här och där, bidrogo endast till att framhålla mörkret ännu mer.

På en av de mörkaste platserna stod Maurice och lyssnade till vad chevalieren hade alt säga honom.

”Varför är ni således här? Varför har ni kommit hit, ni monsieur som icke har en tigers hjärta?” frågade chevalieren.

”Ack”, svarade Maurice, ”jag är här för att uppdaga, vad det blivit av en olycklig kvinna”.

”Ja, ja”, sade Maison Rouge, ”hon som av sin man tvangs att gå in i drottningens cell, icke sant? Hon som blev häktad inför mina ögon?”

”Geneviève?”

”Ja, Geneviève”.

”Alltså är Geneviève fången, offrad av sin man, dödad av Dixmer? … O, nu förstår jag allt. Chevalier, omtala för mig vad som hänt, säg mig var hon är, säg mig, var

327