Sida:Den siste chevalieren 1928.djvu/34

Den här sidan har korrekturlästs

för min vän eller min vän för min plikt. Jag fruktar, att det blir min plikt, som faller offer”.

”Fatta ditt beslut fort, min vän”.

”Du kommer icke att missbruka lösen?”

”Jag lovar dig”.

”Det är icke tillräckligt. Svär det!”

”Vid vad?”

”Vid fäderneslandets altare!” Lorin tog av sig hatten och höll den med den sida, på vilken kokarden satt, vänd mot Maurice, och Maurice, som icke fann något besynnerligt däri, avlade med allvarlig uppsyn den fordrade eden vid detta improviserade altare.

”Gott!” sade Lorin. ”Lösen är Frankrike och Lutèce".”

”Medborgarinna”, sade Maurice, ”nu står jag till er tjänst. Tack, Lorin”.

”Lycklig resa”, svarade denne, i det han åter satte fäderneslandets altare på sitt huvud.


TREDJE KAPITLET.
LA RUE DES FOSSES SAINT VICTOR.

Då Maurice befann sig ensam med den unga kvinnan, kände han sig för ett ögonblick helt förlägen.

”Vart skall ni gå, medborgarinna?” frågade han.

”Tyvärr ganska långt bort, monsieur”, sade hon.

”Hur långt bort?”

”Till andra sidan om Jardin des Plantes”.

”Det är långt dit. Låt oss bege oss av”.

”Min Gud, monsieur, jag ser mycket väl, att jag är er till besvär, men det är verkligen ej någon vanlig fara, jag utsätter mig för. Om så icke vore fallet, skulle jag, tro mig, icke missbruka ert ädelmod”.

”Men, madame”, sade Maurice, som under denna tätatät helt och hållet glömde det republikanska uttryckssättet, ”hur kommer det sig, att ni vid denna tid befinner er på Paris’ gator, där man nu icke kan se en själ förutom oss själva?”

”Det har jag ju sagt er, monsieur. Jag har avlagt ett besök i faubourg du Roule. Jag gick hemifrån vid mid-

28