Sida:Den siste chevalieren 1928.djvu/342

Den här sidan har korrekturlästs


FYRTIOÅTTONDE KAPITLET.
BÖDELSKÄRRAN.

Så fort Maison Rouge fått denna tillåtelse av prästen i Saint Landry, skyndade han in i ett litet rum, som han, enär dörren stått på glänt, hade igenkänt såsom prästens toalettrum.

Där föllo hans skägg och hans mustascher under rakkniven, och då först blev han medveten om sin förskräckliga blekhet.

Han kom tillbaka in, fullkomligt lugn, och tycktes ha glömt helt och hållet, att han trots förlusten av skägg och mustascher kunde bli igenkänd i Conciergeriet.

Han följde med abbén, som två funktionärer uppsökt under hans frånvaro, och med denna djärvhet, som avväpnade varje misstanke, trädde han in genom järngrinden, som då för tiden ledde till palatsgården.

I likhet med abbé Girard var han svartklädd enär prästdräkter då för tiden voro avskaffade.

Inne i registratorsrummet funnos ungefär femtio personer, dels fängelsefunktionärer, dels deputerade och dels kommissarier, som väntade på att få se drottningen gå förbi.

Då Maison Rouge befann sig mitt emot järndörren, klappade hans hjärta så häftigt, att han icke hörde ens de ord, som växlades mellan abbén, gendarmerna och portvakten.

En man med en sax i handen och ett just avklippt tygstycke stötte ihop med Maison Rouge på tröskeln.

Maison Rouge vände sig om och kände igen skarprättaren.

”Vad vill du, medborgare?” frågade Sanson.

Chevalieren försökte återhålla en rysning, som mot hans vilja ilade genom hans ådror.

”Jag?” sade han. ”Du ser väl, medborgare Sanson, att jag är i sällskap med kyrkoherden i Saint Landry”.

”Gott”, svarade skarprättaren.

Han drog sig åt sidan och gav sin medhjälpare några tillsägelser.

Under tiden hade Maison Rouge gått in i det inre rummet och därifrån in i det rum som beboddes av de två gendarmerna.

Dessa två präktiga män voro utom sig. Lika värdig och stolt som hon varit mot andra, lika god och mild hade den dömda varit mot dem. De tycktes snarare vara hennes tjä-

336