nare än hennes fångvaktare. Men från sin nuvarande plats kunde chevalieren icke se drottningen, ty skärmen var tillsluten.
Skärmen hade öppnats för att lämna tillträde åt prästen, men den hade stängts efter honom.
Då chevalieren kom in, hade samtalet redan börjat.
”Monsieur”, sade drottningen i klar, fast ton, ”eftersom ni svurit trohet åt republiken, i vars namn man dödar mig, skulle jag icke kunna hysa förtroende till er. Vi dyrka icke längre samma Gud”.
”Madame”, svarade Girard, upprörd av denna föraktfulla trosbekännelse, ”en kristen kvinna som skall dö, bör dö utan hat i hjärtat, hon bör icke stöta tillbaka sin Gud, under vilken form han än framställer sig för henne”.
Maison Rouge tog ett steg fram för att skjuta skärmen tillbaka, i förhoppning att hon, när hon såg honom och förstod anledningen till att han kommit dit, skulle komma på andra tankar med avseende på prästen. Men de två gendarmerna togo samtidigt ett steg framåt.
”Men”, sade Maison Rouge, ”eftersom jag är kyrkoherdens medhjälpare …”
”Eftersom hon vägrar att tala med kyrkoherden”, svarade Duchesne, ”har hon icke något behov av hans medhjälpare”.
”Men hon tager kanske emot mig”, sade chevalieren med höjd röst. ”Det är omöjligt, att hon icke skulle ta emot mig”.
Men Marie Antoinette var alltför upprörd för att höra och känna igen chevalierens röst.
”Gå, monsieur”, fortsatte hon, alltjämt vänd till Girard. ”Gå och lämna mig. Eftersom vi numera leva här i Frankrike i religionsfrihet, gör jag anspråk på min rättighet att få dö på mitt eget sätt”.
Girard försökte göra invändningar.
”Lämna mig, monsieur”, sade hon. ”Jag säger, att ni skall lämna mig”.
Girard försökte tillägga ett ord.
”Jag vill det”, sade drottningen med en åtbörd à la Maria Theresia.
Girard lämnade henne.
Maison Rouge försökte kasta en blick in genom öppningen vid skärmen, men fången vände ryggen till.
Skarprättarens medhjälpare gick in samtidigt med att prästen kom ut. Den förstnämnde höll ett rep i handen.
