Sida:Den siste chevalieren 1928.djvu/345

Den här sidan har korrekturlästs

schavotten för henne, Gudarna och konungarna dricka djupt i den kalk, som människor bjuda dem”.

Till följd av denna tanke tillät den unge mannen, att han blev knuffad tillbaka, utan att göra något motstånd, till den yttre grinden, passiv som Ofelia, då hon, invigd åt döden, såg sig föras bort av vågorna.

Vid foten av järngrindarna och Conciergeriets portar hade samlats en människomassa, som man icke skulle kunna beskriva, såvida man icke sett den med sina egna ögon.

Otålighet behärskade alla dessa personer och varje passion talade sitt eget språk, och dessa i förening bildade ett ofantligt och utdraget dån, som om Paris’ hela befolkning vid detta tillfälle hade samlats kring Justitiepalatset.

Framför denna människomassa låg en hel armé lägrad med kanoner, avsedda att skydda processionen och ävenledes dem, som kommo för att spela med i tragedien.

Det hade varit gagnlöst att försöka tränga igenom denna djupa vall, som så småningom tilltog, eftersom drottningens dom nu även var känd utanför Paris av patrioterna i förstäderna.

Maison Rouge, som blivit fördriven från Conciergeriet, befann sig naturligt nog i första ledet bland soldaterna, som ögonblickligen frågade, vem han var. Han svarade att han var abbé Girards medhjälpare, men all han liksom abbén hade blivit avskedad av drottningen, som vägrat att taga emot dem.

Soldaterna i sin tur sköto honom tillbaka in i första ledet av åskådarna, där han åter blev nödsakad att omtala det han omtalat för soldaterna.

Då höjdes skrik av:

“Han har just lämnat henne … Han har just sett henne … Vad sade hon till dig? … Vad gör hon? … Är hon alltjämt lika stolt? … Är hon nedslagen? … Gråter hon? …”

Chevalieren besvarade alla dessa frågor med svag, mild och vänlig röst, som om denna röst vore den sista manifestationen av liv på hans läppar.

Hans svar voro den rena, okonstlade sanningen, men denna sanning var en eloge åt Antoinettes fasthet, och det, som han berättade med en evangelists okonstlade ord, framkallade sorg och ånger i månget hjärta.

Då han talade om lille dauphin och om madame royale, om denna drottning utan tron, om denna maka utan make, om denna mor utan barn, om denna ensamma och över-

339