den att bli mättad, åtminstone för någon tid, liksom boaormen, som behöver tre månader att smälta, vad den slukat. Då kan den icke sluka mer, och såsom förstadsprofeterna säga, då skola de mindre bitarna icke smaka längre”.
”Lorin, Lorin”, sade Maurice, ”jag är mera säker på min sak än du, och jag säger i en viskning, fastän redo att upprepa det riktigt högt: Lorin, jag hatar den nya drottningen, som tyckes mig destinerad att efterträda österrikiskan som hon tillintetgör. Det är en sorglig drottning, vars purpur dagligen färgas i blod och vars första minister Sanson är”.
”Ba! Vi skola undkomma henne”.
”Det tror jag icke”, sade Maurice, skakande på huvudet. ”Du ser ju, att vi för att icke bli häktade i våra hem icke ha någon annan utväg än att uppehålla oss på gatorna”.
”Ba! Vi kunna lämna Paris, det finns ingenting som hindrar oss att göra det. Vi ha ingen anledning att klaga. Min farbror väntar oss i Saint Omer. Vi sakna varken pengar, pass eller någonting. Den gendarm, som skulle häkta oss, existerar ännu ej. Vad tänker du på? Vi stanna här i Paris, därför att vi vilja det”.
”Nej, det är icke så, som du säger, präktige vän, hängivna hjärta som du är … du stannar här därför att jag vill stanna här”.
”Och du vill stanna här för att återvinna Geneviève. Vad är väl enklare eller naturligare? Du tror att hon är i fängelse. Ingenting är antagligare. Du vill vaka över henne, och därför vill du icke lämna Paris”.
Maurice suckade. Det var uppenbart, att hans tankar voro på annat håll.
”Kommer du ihåg Ludvig den XVI:s död?” sade han. ”Jag kan ännu se honom, blek av sinnesrörelse och stolthet. Jag var då en av anförarna för denna människomassa, för vilken jag i dag håller mig gömd. Jag var större vid foten av schavotten än vad någonsin den kung varit, som besteg den. Vilken förändring, Lorin! Och när man betänker, att nio månader varit tillräckliga att framkalla denna ohyggliga reaktion”.
”Nio månader av kärlek, Maurice … kärlek, du beredde Trojas undergång!”
Maurice suckade, och hans kringirrande tankar togo nu en annan riktning.
”Stackars Maison Rouge!” mumlade han. ”Detta är en sorglig dag för honom”.
