dagstiden, utan att känna till något, och återvände hem lika okunnig, enär jag hela tiden varit inomhus”.
”Ja”, mumlade Maurice, ”i något tillhåll för aristokrater. Erkänn, medborgarinna, att ni, medan ni låtsas vara i behov av mitt beskydd, skrattar i mjugg åt min ofantliga dumhet”.
”Varför skulle jag göra det?”
”Ni vet ju, att en republikan tjänstgör som er beskyddare. Nåväl, denne republikan förråder sin sak, det är allt”.
”Men, medborgare”, inföll hastigt den okända, ”jag såväl som ni älskar republiken”.
"I så fall, medborgarinna, kan ni icke ha något att dölja, vom ni är en god patriot. Varifrån kommer ni?”
”Åh, monsieur, ha medlidande med mig!” svarade den okända. I detta ”monsieur” låg ett sådant uttryck av blygsamhet och mildhet, att Maurice trodde det vara framkallat av någon djupare känsla.
”Denna kvinna måtte säkerligen vara på väg hem från något kärleksmöte”, tänkte han.
Utan att veta varför, kände han sig djupt betryckt av denna tanke och gick tyst en stund.
Då de efter att stött ihop med tre à fyra patruller, som tack vare lösen läto dem passera, kommo fram till rue de la Verterie mötte de ännu en postering, vars anförare visade sig misstänksam. Maurice fann det nödvändigt att uppgiva sitt namn och sin adress.
”Gott!” sade officeren. ”Det är tillräckligt för dig. Men medborgarinnan … Vem är hon?”
”Hon är … min hustrus syster”.
Officeren lät dem passera.
”Ni är således gift, monsieur?” mumlade den okända.
”Nej, varför frågar ni det?”
”Därför att”, sade hon skrattande, ”det i så fall hade vavit bättre, om ni sagt, att jag var er hustru”.
”Madame”, sade Maurice, ”namnet hustru är en helig titel, som man icke bör använda på ett lättvindigt sätt. Jag har icke den äran att känna er”.
Nu var det den okändas tur att känna sig betryckt, och hon gick där tyst och förvirrad. Då de gått över Pont Marit, sade Maurice: ”Nu äro vi visst framme vid ert kvarter”.
”Ja, medborgare”, svarade den unga kvinnan, ”men det är just här, jag är i största behov av ert vänliga bistånd”.
