”Ack”, sade Lorin, ”skall jag tala om för dig, Maurice, vad jag anser vara det sorgligaste med dessa revolutioner?”
”Ja”.
”Det är det, att man ofta får till fiender människor, som man skulle vilja ha till vänner, och till vänner människor …”
”Det är en sak, som jag knappast kan tro”, inföll Maurice.
”Vad då?”
”Jo, att han icke skall uppgöra någon ny plan, hur vanvettig den än är, för att rädda drottningen”.
”Är en man starkare än hundra tusen?”
”Jag sade: Hur vanvettig den än är. Jag vet, att jag för att rädda Genevieve …”
Lorin rynkade pannan.
”Jag säger dig ännu en gång, Maurice”, sade han, ”att du är vansinnig! Nej, även om det vore möjligt för dig att rädda Geneviève, skulle du icke bli en dålig medborgare. Men nog därom nu, Maurice, ty man lyssnar på oss. Titta, så huvudena röra på sig. Titta, där är medborgaren Sansons kammartjänare, som stiger upp på sin brödkorg och spejar. Österrikiskan kommer”.
Och liksom för att ackompanjera denna vågrörelse som Lorin hade lagt märke till, drog en utdragen och tilltagande rysning genom mängden. Det var en av dessa orkaner, som börja med en svag vissling och sluta med ett rytande.
Maurice höjde sig med tillhjälp av lyktstolpen och blickade i riktning mot rue Saint Honoré.
”Ja”, sade han rysande, ”där är hon”.
Och nu började man se en annan maskin, nästan lika hemsk som giljotinen — det var bödelskärran.
Till höger och vänster om den glittrade eskortens vapen, och före den marscherade Grammont, som med sin blixtrande sabel besvarade några fanatikers skrik och skrän.
Men allt eftersom kärran kom närmare, dämpades skriken under den dömdas kalla och dystra blick.
Aldrig hade ett ansikte mera energiskt tilltvingat sig aktning. Aldrig hade Marie Antoinette varit större och mera drottninglik. Hennes stolta mod slog de kringstående med förfäran.
Likgiltig för abbé Girards ord — ty han hade mot hennes vilja följt henne — såg hon varken åt höger eller åt vänster; de tankar, som levde i hennes hjärna föreföllo lika
344
