”Messieurs”, sade han, ”detta blod är icke drottningens, utan det är mitt. Låt mig dö, låt mig dö i ro”.
Och ett djupt, gapande sår syntes i vänstra bröstet.
Pöbeln skrek till och ryggade tillbaka.
Då sjönk den unge mannen långsamt på knä och såg på schavotten, liksom en martyr ser på altaret.
”Maison Rouge! mumlade Lorin i Maurices öra.
”Farväl!” mumlade den unge mannen i det han med ett himmelskt leende böjde på huvudet. ”Farväl eller, rättare sagt, på återseende!”
Och han utandades sin sista suck mitt ibland de bedövade gendarmerna.
”Den utvägen återstår ännu, Lorin”, sade Maurice, ”framför att bli en dålig medborgare”.
Den lilla hunden sprang omkring liket, skrämd och gnällande.
”Å, ser man på, det är Black”, sade en man, som höll en grov knölpåk i handen. ”Det är Black! Kom hit, min lilla gubbe!”
Hunden närmade sig den, som ropat på honom. Men han hade knappast hunnit fram till mannen, förrän denne höjde sin knölpåk och med ett rått skratt krossade hans huvud.
”O, den uslingen!” utbrast Maurice.
”Tyst!” viskade Lorin, i det han höll fast honom. ”Tyst, i annat fall äro vi förlorade … det är Simon”.
FEMTIONDE KAPITLET.
BESÖKET I HEMMET.
Lorin och Maurice hade återvänt hem till den förstnämnde. För att icke kompromettera sin vän alltför öppet hade Maurice tagit för vana att gå ut tidigt på morgonen och icke återvända hem förrän på kvällen.
Mitt under de händelser, som åtföljde fångarnas förflyttning till Conciergeriet, höll han dagligen utkik efter Geniève, ty han hade icke lyckats uppdaga, var hon hölls fången.
Ty efter sitt besök hos Fouquier-Tinville hade Lorin lyckats klargöra för Maurice, att han, så fort han företog sig något, skulle vara förlorad, att han då skulle ha offrat sig själv, utan att ha varit Geneviève till minsta gagn, och Maurice som med glädje hade låtit kasta sig i fängelse, om
