”Skomakare”, sade Lorin allvarligt, ”du syr dina sulor alldeles för fort”.
”Ja, men ett sådant fint hugg med kniven!” svarade Simon med ett gement grin. ”Du får se, du får se, min vackra grenadjär!”
Lorin ryckte på axlarna.
”Nå, skola vi inte ge oss av nu?” sade han. ”Jag väntar på er”.
Och när alla vände sig om för att gå nedför trappan, tilldelade Lorin municipalen Simon en sådan kraftig spark, att denne tjutande rullade ned för hela trappan.
Sektionärerna kunde icke låta bli att skratta.
”Under utövandet av min plikt!” skrek Simon, likblek av raseri.
”För tusan”, sade Lorin, ”äro vi icke allesammans här under utövandet av våra plikter?”
Man lät honom stiga upp i en droska, och sedan förde kommissarien honom till justitiepalatset.
FEMTIOFÖRSTA KAPITLET.
LORIN.
Om våra läsare för andra gången vilja följa med oss till revolutionsdomstolen, skola vi finna Maurice på samma plats, där vi redan sett honom, men denna gång återfinna vi honom ännu blekare och mera upprörd.
I det ögonblick, då skådespelet börjar på denna hemska teater, dit vi ledas av händelsernas gång snarare än av vår egen böjelse, ha jurymännen dragit sig tillbaka för att överlägga om ett mål, som just varit före; med detta oförskämda förutseende, varmed man då för tiden skämtade med domarne, hade två av de anklagade redan gjort toalett för giljotinen och sutto nu och samtalade med sina försvarsadvokater, vilkas ord hade en viss likhet med en läkares, som misströstar om att kunna rädda patientens liv.
Människorna på tribunen voro denna dag vid ett gement humör, detta humör som framkallar den största stränghet hos jurymännen, vilka stå under omedelbart överinseende av förstädernas slödder, liksom en aktör fördubblar sina ansträngningar inlör en ovänligt stämd publik.
Till följd därav hade sedan klockan tio på morgonen fem dödsdomar avkunnats av dessa obevekliga jurymän.
