”Madame”, sade Maurice, ”ni förbjuder mig att vara indiskret, och dock gör ni allt för att väcka min nyfikenhet. Skänk mig ert förtroende. Jag anser, att jag gjort mig förtjänt därav. Vill ni icke göra mig den äran att säga mig, vem jag talar med?”
”Ni talar, monsieur”, sade den okända småleende, ”med en kvinna, som ni bevarat från den största fara, hon någonsin varit utsatt för, och som står i en ständig tacksamhetsskuld till er”.
”Jag begär icke så mycket, madame. Var mindre tacksam och säg mig i stället ert namn”.
”Omöjligt!”
”Men om ni hade blivit förd till en vaktpostering, hade ni måst omtala det för första, bästa officer”.
”Nej, aldrig!” utbrast den okända.
”Men i så fall hade ni kommit i fängelse”.
”Det hade jag funnit mig i”.
”Men för närvarande är fängelset liktydigt med …”
”… schavotten. Det vet jag”.
”Och ni skulle ha föredragit schavotten?”
”Framför förräderi — ty att yppa mitt namn hade varit liktydigt med förräderi”.
”Jag hade i sanning rätt, när jag sade, att jag spelar en egendomlig roll för att vara republikan”.
”Ni spelar rollen av en ädelmodig man. Ni finner en kvinna utsatt för förolämpningar, ni fördömer henne icke, därför att hon icke är en av folket, och på det att hon icke skall bli utsatt för nya kränkningar och kanske bli ruinerade, följer ni henne till den eländiga trakt, där hon bor”.
”Ja, så vitt det angår skenet, har ni rätt, och jag hade kanske trott er, om jag aldrig hade sett ert ansikte eller hört er tala, men er skönhet och ert sätt att uttrycka er stämpla er som en förfinad kvinna, och det är just denna er förfining i motsats till er klädsel och denna eländiga trakt, som säger mig, att er frånvaro hemifrån döljer någon hemlighet. Ni tiger. Vi skola icke tala mer därom. Ha vi långt kvar till ert hem, madame?”
I samma ögonblick veko de in på rue des Fosses Saint Victor.
”Ni ser den där lilla mörka byggnaden”, sade den okända, i det hon utpekade ett hus alldeles utanför Jardin des Plantes’ murar. ”Då vi komma fram till den, måste ni lämna mig”.
30
