”Ack, monsieur”, svarade Geneviève, i en ton som samtidigt var så sorgsen och så öm, att Maurices hjärta klappade ännu fortare. ”Ack, jag hade ingen i min närhet”.
Medlidande efterträdde intresse, liksom intresse hade efterträtt nyfikenhet. Många huvuden sänktes, somliga för att dölja tårar, andra för att giva dem fritt utlopp.
Då varseblev Maurice till vänster om sig ett orörligt huvud och ett oberört ansikte.
Det var Dixmer, som stod där, mörk och oförsonlig, och som icke för ett ögonblick släppte ur sikte vare sig den anklagade eller domstolen. Blodet strömmade till den unge mannens tinningar, vreden steg upp i hans hjärta och uppfyllde det med en omätlig önskan atl hämnas. Han kastade på Dixmer en blick, så uppfylld av hat, så elektrisk, så mäktig, att denne, liksom attraherad, vände på ansiktet mot sin fiende.
Deras blickar möttes som två lågor.
”Säg oss namnen på era tillskyndare”.
”Det finns endast en, monsieur”.
”Vem?”
”Min man”.
”Vet ni var han är?”
“Ja”.
”Omtala för oss var hans finns”.
”Han har kanske handlat skändligt, men jag vill icke handla fegt. Det tillkommer icke mig att förråda, var han finns, det tillkommer er att finna honom”.
Maurice såg på Dixmer.
Dixmer gjorde icke en rörelse. En tanke ilade genom den unge mannens hjärna — nämligen att angiva honom och samtidigt angiva sig själv, men han lade hastigt band på den.
”Nej”, tänkte han, ”det är icke så, han skall dö”.
”Alltså vägrar ni att underlätta våra efterforskningar?” sade presidenten.
”Jag tror, monsieur”, svarade Geneviève, ”att jag icke kan göra det, utan att göra mig själv lika föraktlig i andras ögon, som han är i mina”.
”Finns det några vittnen?” frågade presidenten.
”Det finns ett vittne”, svarade rättstjänaren.
”Kalla fram detta vittne”.
”Maximilien Jean Lorin!” ropade rättstjänaren.
”Lorin”, utbrast Maurice. ”O, min Gud, vad har då hänt?”
Denna scen utspelades samma morgon, som Lorin bli-
