vit häktad, och Maurice var okunnig om denna häktning.
”Lorin! mumlade Geneviève och såg sig omkring med ängslan och oro.
”Varför besvarar vittnet icke kallelsen?” frågade presidenten.
”Medborgare president”, sade Fouquier-Tinville, ”med anledning av en nyligen framlagd angivelse har vittnet i dag på morgonen häktats i sin bostad. Man skall omedelbart föra fram honom”.
Maurice spratt till.
”Det finns ett annat ännu viktigare vittne”, fortsatte Fouquier, ”men det har man ännu icke kunnat finna”.
Dixmer vände sig om och smålog mot Maurice. Kanske samma tanke, som strax förut dragit genom älskarens huvud, nu i sin tur drog igenom den äkta mannens huvud.
Geneviève bleknade och uppgav ett stönande.
I samma ögonblick kom Lorin in, åtföljd av två gendarmer.
Efter honom och genom samma dörr blev synlig Simon, som enligt sin vana kom för att slå sig ned i domsalen.
”Namn och förnamn?” frågade presidenten.
”Maximilien Jean Lorin”.
”Yrke?”
”Fri och oberoende”.
”Det kommer du icke att vara länge”, sade Simon i det han hytte med sin knutna hand mot honom.
”Är ni besläktad med den anklagade?”
”Nej, men jag har den äran att vara en av hennes vänner”.
"Vet ni av, att hon konsprirerade för att föra bort drottningen?”
”Hur vill ni att jag skulle kunna veta det?”
”Hon kunde ha anförtrott er det”.
”Mig, en medlem av thermopylernas sektion? … Nej, hör ni!”
”Man har emellertid sett er några gånger tillsammans med henne”.
”Man bör till och med ha sett mig många gånger tillsammans med henne”.
”Visste ni, att hon var en aristokrat?”
”Jag visste endast, att hon var gift med en garvarmästare”.
”Men hennes man ägnade sig i verkligheten icke åt det yrke, under vilket han dolde sig”.
356
