”Medborgare Lorin”, sade Fouquier-Tinville, ”versen är dålig”.
”Hur så?” frågade Lorin.
”Den är ojämn!”
”Hugg av den, hugg av den, medborgare allmänna åklagare, hugg av den, det tillhör ditt kall”.
Fouquier-Tinvilles oberörda ansikte bleknade lätt vid detta hemska skämt.
”Och hur?” frågade presidenten, ”betraktade medborgaren Dixmer hustruns förhållande med en man, som utgav sig för att vara republikan?”
”Å, vad den saken beträffar, så kan jag icke svara er, eftersom jag aldrig känt medborgaren Dixmer och var fullt belåten med det”.
”Men”, återtog Fouquier-Tinville, ”sade du icke, att din vän medborgaren Maurice Lindey var den förenande länken i detta rena vänskapsförhållande mellan dig och den anklagade?”
”Jag har icke sagt det”, svarade Lorin, ”och det berodde därpå att jag ansåg det orätt att säga det, och jag tycker för övrigt att ni gärna hade kunnat följa mitt exempel”.
”Medborgare jurymännen” ,sade Foquier-Tinville, ”skola förstå att uppskatta detta sällsamma förbund mellan två republikaner och en aristokrat och detta till i det ögonblick då aristokraten är överbevisad om den svartaste komplott, som någonsin uppgjorts mot nationen”.
”Hur skulle jag ha kunnat känna till något om den komplott, som du talar om, medborgare allmänne åklagare?” frågade Lorin, upprörd snarare än skrämd av det brutala i detta argument.
”Ni kände denna kvinna, ni var hennes vän, och ni kallar er för hennes bror, ni kallar henne för er syster, och ni kände icke till hennes avsikter? Är det således icke antagligt att, såsom ni själv anmärkt”, fortsatte presidenten, ”hon ensam skulle ha begått den handling, man anklagar henne för”.
”Hon har icke begått den ensam”, svarade Lorin, ”eftersom hon sagt det, eftersom jag sagt det och eftersom jag ännu en gång upprepar för er, att hennes man tvang henne därtill”.
”Huru kommer det sig således”, sade Fouquier-Tinville, ”att du icke känner hennes man, då denne man var förenad med hustrun?”
Lorin hade endast behövt berätta om Dixmers första
360
