försvinnande. Lorin hade endast behövt omtala kärleksförhållandet mellan Geneviève och Maurice. Han hade endast behövt omtala, hur Dixmer hade fört bort sin hustru och dolt henne. Så hade han själv varit frikänd från varje delaktighet i detta brott.
Men för att göra det hade han måst förråda sina två vänners hemlighet, för att göra det hade han måst komma Geneviève att rodna inför femhundra personer, så Lorin ruskade endast på huvudet, liksom för att säga nej till sig själv.
”Nå”, sade presidenten, ”vad svarar ni allmänna åklagaren?”
”Att hans logik är förkrossande”, sade Lorin, ”och att han nu övertygat mig själv om en sak, som jag förut aldrig haft den avlägsnaste aning om”.
”Vilken då?”
”Jo, att det ser ut som om jag vore en av de förskräckligaste konspiratörer, som man någonsin skådat”.
Denna förklaring framkallade allmän munterhet. Icke ens jurymännen kunde hålla sig allvarliga, i så lustig ton hade den unge mannen uttalat dessa ord.
Fouquier-Tinville uppskattade till fullo skämtet, och alldenstund han med sin outtröttliga ihärdighet hade lärt känna de anklagades hemligheter lika bra, som de anklagade själva, kunde han icke värja sig mot en känsla av beundran och medlidande för Lorin.
”Se så, medborgare Lorin”, sade han, ”tala, försvara dig. Domstolen kommer att höra på, ty den känner till ditt förflutna, och ditt förflutna är en god republikans”.
Simon ville tala, men presidenten gav honom ett tecken att tiga.
”Tala, medborgare Lorin”, sade han, ”vi skola höra på”.
Lorin skakade åter på huvudet.
”Denna tystnad är ett erkännande”, återtog presidenten.
”Visst inte”, sade Lorin. ”Denna tystnad är tystnad, det är allt”.
”Ännu en gång”, sade Fouquier-Tinville, ”vill du tala?”
Lorin vände sig om mot åhörarna för att med blicken fråga Maurice, vad han borde göra.
Maurice gav icke Lorin något tecken att tala och Lorin teg.
Det var liktydigt med att han dömde sig själv.
Allt det, som sedan följde, gick mycket fort; presidenten
