”Gott, madame! Utdela era befallningar. Jag är här endast för att lyda dem”.
"Ni är ond”.
"Ond? Inte ett dyft! Och förresten — vad bryr ni er om det?”
”Jag bryr mig mycket om det, eftersom jag har ännu en ynnest att be er om”.
"Vilken är den?”
”Ett vänligt och uppriktigt adjö — en väns farväl”.
”En väns farväl! Madame, ni visar mig en stor ära. En besynnerlig vän, som icke ens känner till sin väns namn, som till och med döljer för honom, var hon bor, otvivelaktigt av fruktan att bli alltför mycket besvärad av hans sällskap”.
Den unga kvinnan sänkte huvudet och svarade ej något.
"För övrigt, madame”, fortsatte Maurice, ”om jag uppdagat en hemlighet, så har jag gjort det ofrivilligt och utan någon ansträngning från min sida att göra det”.
”Nu är jag framme, monsieur”, sade den okända. De befunno sig nu mitt emot gamla rue Saint Jacques, som kantades av höga, mörka husrader, genomskurna av gränder och prång, upptagna av fabriker och garverier, under det att några steg längre bort den lilla floden Bièvre rann.
”Här!” sade Maurice. ”Är det här, ni bor?”
”Ja”.
”Omöjligt!”
”Icke desto mindre är det så. Och nu — farväl, min tappre riddare, min ädelmodige beskyddare!”
”Adjö, madame”, svarade Maurice i smått ironisk ton. ”Men först måste ni ännu en gång försäkra mig, att ni icke utsätter er för några faror”.
”Inga som helst”.
”I så fall skall jag lämna er”. Maurice bugade sig kallt och avlägsnade sig några steg. Den okända stod kvar ett ögonblick på samma fläck.
”Jag tycker icke om att skiljas på detta sätt från er”, kände hon. ”Seså, monsieur Maurice, er hand!”
Maurice trädde fram och räckte henne handen, och då kände han, hur den unga kvinnan smög en ring på hans finger.
”Medborgarinna, vad har ni gjort? Märker ni ej, att ni hur förlorat en av era ringar?”
”Monsieur, ni gör mig orätt!”
”Jag var utan tacksamhet, icke sant, madame?”
