då hon sjunker ned i evigheten och anklagelsen med henne”.
Dixmer var förfärande i sin vrede och sitt hat. Hans hand hade gripit tag om Maurices hand och han skakade den med en styrka, som var okänd för den unge mannen, på vilken den hade en motsatt verkan. Maurice blev allt lugnare, ju mer upprörd Dixmer blev.
”Hör på”, sade den unge mannen, ”i denna hämnd saknas en sak”.
”Vilken då?”
”Den att du skall kunna säga till henne: ’Då jag lämnade domstolen, mötte jag din älskare, och jag dödade honom’.”
”Tvärtom, jag föredrager att säga till henne, att du lever och att du under återstoden av ditt liv skall förföljas av åsynen av hennes död”.
”Det oaktat skall du döda mig nu”, sade Maurice, ”eller”, tillade han, i det han såg sig omkring och såg sig själv nära nog behärska situationen, ”eller också skall jag döda dig”.
Blek av sinnesrörelse, utom sig av vrede, kännande sina krafter fördubblas av den självbehärskning, han ålagt sig, medan han lyssnat till Dixmers hemska plan, grep han honom i strupen och kastade honom baklänges mot en trappa, som ledde till kajen.
Vid beröringen av denna hand kände i sin tur Dixmer, hur hatet strömmade över honom, som glödhet lava.
”Det är bra”, sade han. ”Du behöver icke tvinga mig med våld. Jag skall följa med”.
”Kom då, du är beväpnad”.
”Jag följer efter dig”.
”Nej, gå före mig, men jag förbereder dig på, att jag vid minsta åtbörd, vid minsta tecken klyver ditt huvud med ett sabelhugg”.
”Ah, du vet mycket väl att jag icke känner någon fruktan”, sade Dixmer med detta leende, som hans läppars blekhet gjorde avskräckande.
”Nej, icke fruktan för min sabel”, mumlade Maurice, ”men fruktan för att gå miste om din hämnd. Och dock”, tillade han, ”nu när vi stå ansikte mot ansikte, kan du säga farväl”.
De voro nu faktiskt framme vid kajen, och även om någon kunnat följa dem med blicken till den plats, där de voro, hade ingen kunnat hinna fram i tid att avstyra den duell, som förestod. För övrigt eggades båda nu av samma hat.
Medan de talat, hade de stigit nedför den lilla trappan,
366
