först av honom håret och högg sedan av honom huvudet. Är anekdoten sann, medborgare registrator? Det bör du veta bättre än någon annan”.
”Ack ja, den är sann!” svarade registratorn darrande.
”Du inser väl själv, att jag, när något sådant kunnat hända, skulle vara en dåre, om jag ginge in på ett dylikt strupavskärarställe”.
"Men jag skulle ju vara där, säger jag dig”.
”Och om du blir bortkallad, om du blir upptagen på annat sätt, om du skulle glömma mig?”
Dixmer betonade obevekligt de sista orden.
”Om du skulle glömma, att jag är där inne?”
”Men eftersom jag lovar …”
”Nej. För resten skulle det kompromettera dig. Man skulle se dig tala med mig. Och när allt kommer omkring, så passar det mig ej. Följaktligen tycker jag bättre om ett kort”.
”Omöjligt!”
”I så fall, kära vän, skall jag tala, och vi företaga tillsammans en tripp till place de la Révolution”.
Förbryllad, bedövad, halvdöd av förfäran, skrev registratorn ut ett kort för en medborgare.
Dixmer reste sig upp och skyndade ut för att i domsalen intaga den plats, där vi redan ha sett honom.
Resten är bekant.
Samtidigt gick registratorn ut och slog sig ned bredvid Fouquier, för att undgå varje anklagelse för delaktighet.
— — —
Tio minuter i tre passerade Maurice, försedd med kortet, genom en häck av fångvaktare och gendarmer och kom utan minsta hinder fram till den ödesdigra dörren.
När vi säga ”ödesdiger”, överdriva vi ej, ty det fanns två dörrar, den stora genom vilken innehavare av kort kommo och gingo, och de dömdas dörr, genom vilken trädde in de, som endast skulle gå ut igen för att bege sig till schavotten.
Det rum, i vilket Maurice trädde in, var uppdelat i två avbalkningar.
I den ena av dessa avbalkningar sutto de funktionärer, som antecknade de besökande personernas namn. I den andra, som var möblerat endast med några träbänkar, förvarades de, som voro häktade, och de som just blivit dömda, vilket var nästan en och samma sak.
Salen var mycket mörk, ty den upplystes endast av fön-
372
