mig, ty när jag kom in, sade jag, att jag följde med Sanson, så jag har kniven kvar, och om giljotinen är dig motbjudande …”
Maurice grep vapnet med ett utrop av glädje.
”Nej”, sade han sedan. ”Hon skulle lida alltför mycket”.
Och han lämnade kniven tillbaka till Lorin.
”Du har rätt”, sade denne. ”Leve monsieur Guillotins maskin! En liten knäpp på halsen, såsom monsieur Danton säger. Och vad betyder en liten knäpp?”
Han kastade kniven mitt in i en grupp av dömda.
En av dessa grep den med ens, begravde den i sitt hjärta och sjönk ögonblickligen ned död.
I samma ögonblick ryckte Geneviève till och utstötte ett skri. Sanson hade just lagt sin hand på hennes axel.
FEMTIOSJÄTTE KAPITLET.
LEVE SIMON!
Vid detta skri av Geneviève förstod Maurice, att striden skulle börja.
Kärleken kan exaltera själen ända till hjältemod, kärleken kan mot den medfödda instinkten driva en mänsklig varelse till att önska döden, men den hade icke i detta fall utplånat fruktan för smärta. Det var uppenbart, att Geneviève fann sig mera resignerat i att dö, eftersom Maurice skulle dö tillsammans med henne, men denna resignation uteslöt icke lidandet, och att lämna detta liv är icke blott att falla i denna avgrund, som kallas det okända, utan även att lida, medan man faller.
Med en enda blick omslöt Maurice hela scenen och tänkte på vad som nu skulle följa. Mitt i salen låg den döde, ur vars bröst en gendarm just ryckt kniven, av fruktan att någon annan skulle betjäna sig av den.
Omkring honom stodo flera människor, stumma av förtvivlan och knappast ägnande honom någon uppmärksamhet — några skrevo med blyerts några osammanhängande ord i sina anteckningsböcker, sndra tryckte varandras händer, under det att andra åter utan uppehåll upprepade något älskat namn eller fuktade med tårar ett porträtt, en ring eller en hårlänk.
Mitt ibland dessa olyckliga varelser gick Sanson — böjd
