”Lorin”, sade Maurice, ”känn i min västficka, där hittar du en pennkniv”.
”För tusan”, sade Lorin, ”en pennkniv är just vad vi behöva. Det skulle kännas förödmjukande för mig att dö omsurrad som en kalv”.
Maurice hukade sig ned litet, så att hans ficka kom i jämnhöjd med vännens händer, och Lorin tog kniven, varpå de tillsammans fällde upp den. Så tog Maurice den mellan tänderna och skar av repen, som bundo Lorins händer.
Då Lorin var befriad från repen, gjorde han Maurice samma tjänst.
”Skynda dig”, sade den unge mannen. ”Titta, Geneviève har svimmat”.
Och för att utföra denna operation hade Maurice ett ögonblick måst vända sig bort från den stackars kvinnan, och liksom om hela hennes styrka lämnat henne, hade hon slutit ögonen och låtit huvudet sjunka ned mot bröstet.
”Geneviève”, sade Maurice, ”Geneviève, slå upp ögonen, min vän. Vi ha endast några minuter kvar här i livet att betrakta varandra”.
”De här repen pina mig”, mumlade den unga kvinnan.
Maurice befriade henne från dem.
Hon slog genast upp ögonen igen och reste sig, strålande av en nästan himmelsk skönhet.
Hon slog ena armen om Maurices hals, fattade med den andra handen Lorins, och alla tre stodo upprätta i kärran, medan två andra offer lågo vid deras fötter, bedövade av den förestående döden. De blickade upp mot himmelen i djupaste tacksamhet för att den tillåtit dem att stödja och trösta varandra.
Människorna, som förolämpat dem, medan de suttit, tystnade, då de sågo dem stående.
Schavotten blev synlig.
Maurice och Lorin sågo den, men Geneviève såg den ej, ty hon betraktade endast sin älskare.
Kärran stannade.
”Jag älskar dig”, sade Maurice till Geneviève, ”jag älskar dig!”
”Kvinnan först, kvinnan först!” skreko tusende röster.
”Tack, folk”, sade Maurice. ”Vem kan då säga, att du är grym?”
Han lyfte upp Geneviètve på sina armar, och med sina läppar tryckta mot hennes lade han henne i Sansons armar.
”Mod!” ropade Lorin, ”mod!” Mall:Tommrad
