Sida:Den siste chevalieren 1928.djvu/390

Den här sidan har korrekturlästs

”Det har jag”, svarade Geneviève, ”det har jag!”

”Jag älskar dig”, viskade Maurice, ”jag älskar dig!”

De voro icke längre offer, som skulle slaktas, de voro vänner som gjorde en fest av döden.

”Farväl!” ropade Geneviève till Lorin.

”På återseende!” svarade han.

Geneviève försvann under den ödesdigra fallbilan.

”Din tur!” sade Lorin.

”Din tur!” sade Maurice.

”Hör! Hon kallar dig”.

Och Geneviève utstötte verkligen ett sista rop.

”Kom!” sade hon.

Ett ohyggligt larm uppstod bland åskådarna. Det vackra och älskliga huvudet hade fallit.

Maurice sprang fram.

”Det är endast rättvist”, sade Lorin. ”Låt oss följa logikens lagar. Hör du mig, Maurice?”

"Ja”.

”Hon älskade dig, och man dödar henne först; du är icke dömd, och du dör som nummer två; jag har ingenting gjort, och eftersom jag är den brottsligaste av alla tre, dör jag sist.

Och se, hur varje sak blir klar,
Om man den endast logiskt tar …

För tusan, medborgare Sanson, jag hade lovat dig en fyrradig vers, men du får nöja dig med en tvåradig”.

”Jag älskade dig!” viskade Maurice, där han låg bunden på den ödesdigra plankan och smålog mot sin älskades huvud. ”Jag älsk …”

Bilan klippte ordet mitt itu.

”Min tur!” ropade Lorin, i det han tog ett språng upp på schavotten. ”Fort, ty annars tappar jag alldeles huvudet … medborgare Sanson, jag lurade dig på två verser, men i stället får du en kvickhet”.

Sanson band fast honom.

”Låt se”, sade Lorin. ”När man dör, är det på modet att ropa leve för någon sak. Förr i tiden ropade man: ”Leve konungen! men nu finns det icke längre någon konung. Sedan ropade man: Leve friheten! men nu finns det icke längre någon frihet. För tusan! Leve Simon, som har förenat oss alla tre!”

Och den ädelmodige unge mannens huvud föll ned bredvid Maurices och Genevièves!