visat tänderna på ett sätt, som icke tilltalar dig, ehuru förilskad”.
”Förälskad?” sade Maurice och riste på huvudet.
”Ja, förälskad.
Jupiters viggar äro farliga,
Men Amors pilar äro ännu farligare”.
”Lorin”, sade Maurice, i det han grep en nyckel, som låg på bordet, ”jag svär att vissla, om du fortsätter att prata på detta sätt”.
”Låt oss i så fall tala politik. Det är för övrigt av den anledningen, jag kommit hit. Har du hört nyheten?”
”Jag vet, att änkan Capet försökte undkomma”.
”Ah, det är ingenting. Den beryktade chevalier de Maison Rouge är i Paris”.
”Är det sant?” utbrast Maurice, i det han satte sig upp. ”När kom han?”
”I går kväll”.
"Men hur?”
”Förklädd till jägare vid nationalgardet. En kvinna, som man antar vara en aristokrat, förklädd till en kvinna av folket, tog med sig kläderna åt honom till barriärporten, och strax efteråt kommo de tillbaka arim i arm. Vaktposten misstänkte ingenting förrän en stund efter det att de passerat förbi. Då först slog det honom, att det var något, som inte stod rätt till, och han sprang efter dem. De hade försvunnit in i ett privathus, vars port öppnats som om den berörts med en trollstav. Adjö med chevalier de Maison Rouge och hans sällskap, ty huset hade ännu en utgång till Champs Elysées, och båda voro försvunna. Man kommer att rasera huset och hugga huvudet av ägaren, men det kommer icke att avhålla chevaliern från att återupprepan det försök, som hittills misslyckats. Det har förflutit fyra månader sedan hans första misslyckande, och i går var hans andra”.
”Är han icke häktad?” frågade Maurice.
”Lika så gärna kan man försöka hejda och häkta Protens. Du vet ju:
Pastor Aristeus fugiens, Pencia Temple …”
”Akta dig!” sade Maurice och förde nyckeln till munnen.
”Akta dig själv, ty den här gången kommer du icke att vissla ut mig, utan Virgilius”.
”Det är sant, och om du blott icke översätter honom, har jag ingenting att säga. Men för att återkomma till chevalier de Maison Rouge …”
