tills ni fått det straff, folkets vilja skall ådöma er för era brott. Vet ni, vilka dessa konspiratörer äro?”
Marie Antoinette darrade vid ljudet av denna barska röst, men besvarade ej denna fråga mer än de föregående och tog icke mer notis om Santerre än om den föregående mannen.
”Har ni föresatt er att icke svara?” sade Santerre och stampade ursinnigt i golvet.
Fången tog en tredje bok från bordet, och Santerre vände sig bort. Den brutala makten hos denne man, som förde befälet över 80,000 man och som endast behövt göra en åtbörd för att överrösta den döende Ludvig XVI:s sista ord, förmådde ingenting uträtta mot värdigheten hos en stackars fånge, vars huvud han kunde låta falla men vars vilja han icke kunde böja.
”Och ni, Elisabeth”, sade han till den andra kvinnan, som för ett ögonblick upphört att brodera, för att i stället knäppa ihop händerna i bön — icke till människor, utan till Gud. ”Vill ni svara?”
”Jag vet icke, vad det är ni frågar, och följaktligen kan jag icke svara”, sade hon.
”För tusan, medborgarinna Capet”, sade Santerre otåligt. ”Jag tycker, att jag talar tillräckligt tydligt. Jag upprepar, att det i går åter gjordes ett försök att befria er och att ni måste känna till brottslingarna”.
”Som vi icke stå i någon förbindelse med yttervärlden, kunna vi omöjligt upplysa er om, vad människor göra för eller emot oss”.
”Gott!” sade municipalen. ”Nu skola vi höra, vad din brorson har att säga”.
Och han närmade sig dauphins säng.
Vid denna hotelse reste Marie Antoinette sig plötsligt.
”Monsieur”, sade hon, ”min son är sjuk och sover nu — väck honom ej”.
”Svara då”.
”Jag vet ingenting”.
Mannen gick fram till sängen, där den lille fången låg och låtsade sova.
”Seså! Vakna, Capet!” sade han och ruskade honom hårdhänt.
Gossen slog upp ögonen och smålog. Männen skockade sig kring sängen.
Drottningen, som var ett rov för fruktan och förtvivlan, gjorde ett tecken åt dottern, som begagnade sig av det
44
