Sida:Den siste chevalieren 1928.djvu/52

Den här sidan har korrekturlästs

”Ja. Brukar jag inte alltid uppfylla min plikt? Som bevis på det kan jag omtala, att det i går fanns två knutar på en näsduk. Jag tog den genast med mig till kommissionen, som gav min hustru i uppdrag att knyta upp knutarna och lämna näsduken tillbaka till madame Capet, utan att säga något till henne”.

Vid detta meddelande om de två knutarna i näsduken darrade drottningen, och hon och madame Elisabeth växlade hastigt en blick.

”Tison”, sade Santerre, ”din dotter är en medborgarinna, vars patriotism ingen betvivlar, men när hon i dag går härifrån, får hon aldrig mer komma hit”.

”Ah, min Gud! Vad är det ni säger?” utbrast Tison förfärad. ”Skall jag således aldrig få se min dotter annat än när jag går ut?”

”Du får inte gå ut mer”, sade Santerre.

”Jag får inte gå ut mer!” utbrast Tison. ”Gott! Då går jag ut för alltid. Ge mig mitt avsked. Jag är ej någon förrädare, aristokrat, som man kan hålla i fängelse! Jag säger er, att jag vill gå ut!”

”Medborgare”, sade Santerre, ”åtlyd kommissionens befallningar, annars blir det så mycket värre för dig. Man håller ögonen på dig. Jag varnar dig”.

Under tiden hade drottningen, som trodde sig vara glömd, hämtat sig litet och lagt ned sin son i sängen igen.

”Be din hustru komma upp”, sade ämbetsmannen till Tison, som lydde utan ett ord. Santerres hotelser hade gjort bonom spak som ett lamm.

Tisons hustru kom upp.

”Kom in, medborgarinna”, sade Santerre. ”Vi bege oss ut i förrummet, och under tiden skall du visitera fångarna”.

”Hör du, hustru”, sade Tison, ”de tillåta ej, att vår dotter kommer hit vidare till Temple”.

”I så fall få vi inte återse henne?”

Tison ruskade med dyster min på huvndet.

”Men”, sade kvinnan, ”jag vill återse min dotter …”

”Tyst!” ulbrast Santerre. ”Du har blivit tillkallad för att visitera fångarna. Visitera dem, så få vi sedan se …”

”Men, o —”

”O”, sade Santerre med rynkad panna, ”det synes mig, som om du vore besmittad!”

”Gör, såsom medborgargeneralen säger, hustru”, sade Tison. ”Sedan få vi se”. Och Tison såg med ett ödmjukt småleende på Santerre.


46