”Allt det där är gott och väl”, sade ämbetsmannen, ”men vi ha redan varit här i två timmar och kunna inte förspilla hela dagen. Stig upp, Capet, och följ med oss”.
”Aldrig! Aldrig!” utbrast drottningen, i det hon kastade sig mellan ämbetsmännen och den unge Ludvig och försökte hindra dem att komma fram till sängen, liksom då en tigrinna försvarar sina ungar. ”Jag tillåter ej, att ni föra bort mitt barn!”
”O, messieurs”, sade madame Elisabetb och knäppte bönfallande ihop händerna. ”I himmelens namn, haven medlidande med oss två mödrar!”
”Tala”, sade Santerre. ”Uppge namnen! Yppa era medbrottslingars planer, erkänn, vad de åsyftade med de knutar i näsduken, som Tisons dotter hade med sig hit, och meningen med knutarna i näsduken, som påträffades i er ficka. På det villkoret skall jag låta er behålla ert barn”.
En blick från madame Elisabeth tycktes bönfalla drottningen att göra detta ohyggliga offer.
Men hon torkade bort en tår, som gnistrade som en diamant, och utbrast: ”Farväl, min son! Glöm aldrig din far, som är i himmelen, och din mor, som snart kommer att förenas med honom där, och underlåt aldrig att morgon och kväll upprepa de böner jag lärt dig. Farväl, min son!”
Hon gav honom den sista kyssen. Så reste hon sig upp, lugn och obeveklig. ”Messieurs, jag vet ingenting”, sade hon. ”Gör, såsom ni vilja!”
Men denna drottning var i behov av större själsstyrka, än som finns i någon kvinnas hjärta och framför allt i en moders. Hon sjönk avsvimmad ned på stolen, medan de buro bort barnet, som med tårarna strömmande över kinderna sträckte ut armarna mot modern men icke gav ett ljud ifrån sig.
Dörren stängdes efter männen, som buro bort det kungliga barnet, och de tre kvinnorna voro ensamma. Där rådde en stunds tystnad, avbruten endast då och då av en snyftning.
Drottningen bröt tystnaden.
”Min dotter, det där brevet?” sade hon.
”Jag brände upp det, såsom ni önskade det, min mor”.
”Utan att läsa det?”
”Utan att läsa det”.
”Farväl då, sista gudomliga hopp!” mumlade madame Elisabeth.
48
