mål och grymt berövad sitt barn, åtnöjde sig med att gråta i sällskap med sin dotter och sin syster.
Unge dauphin, som anförtrotts åt Simon Skomakare, började nu det martyrskap, som inom två år skulle förena honom med hans far och mor. Där rådde för ögonblicket lugn.
”Bergets” vulkan vilade, innan den uppslukade girondisterna.
Maurice kände trycket av detta lugn, såsom man känner atmosfärens tryck före en storm, och som han icke visste, hur han skulle begagna sig av sin lediga tid, överlämnade han sig helt och hållet åt en känsla, som, om den icke var kärlek, i hög grad liknade det. Han läste gång på gång om brevet, kysste sin vackra safirring och beslöt trots sin ed, att göra ännu ett försök, ehuru han lovade sig själv, att det skulle bli det sista.
Den unge mannen hade till en början haft för avsikt att bege sig till sektionen Jardin des Plantes för att där begära upplysningar av sin kollega sekreteraren. Men han avhölls därifrån av sin största, och, kunna vi säga, enda tanke, att hans okända sköna kanske var inblandad i någon politisk intrig, och tanken att hans indiskretion kunde förorsaka, att denna charmanta kvinna skulle bli förd till Place de la Révolution och hennes huvud falla på schavotten, kom blodet att isas i Maurices ådror.
Han beslöt därför att ensam bege sig ut på äventyret, utan att ha inhämtat några upplysningar. För övrigt var hans plan mycket enkel. De förteckningar, som sutto uppslagna utanför varje hus, borde lämna honom de första antydningarna, och sedermera borde han kunna sprida ljus över denna hemlighet genom att utfråga portvakterna.
För övrigt var Maurice okunnig om den sköna okändas namn, men han borde kunna följa vissa slutledningar, ty det var omöjligt, att en sådan härlig varelse icke skulle ha ett namn, som var i överensstämmelse med hennes gestalt, något namn, tillhörande en sylfid, fe eller ängel, ty vid sin ankomst hit till jorden måtte hon ha blivit hälsad såsom en överlägsen och övernaturlig varelse. Detta namn borde bli honom den mest osvikliga vägledare.
Maurice iförde sig en rock av mörkbrunt kläde, satte på sitt huvud den röda mössa, som användes vid högtidliga tillfällen, och begav sig ensam ut på sitt äventyr. I sin hand höll han en av dessa knölpåkar, som kallades för constitution och, som svingad av hans kraftiga hand,
