var lika farlig som Herkules klubba, och stoppade i fickan sin utnämning till sekreterare i sektion Lepelletier — vilka tillsammans utgjorde hans fysiska styrka och moraliska garanti.
Han grep sig åter an med att genomforska rue Saint Victor och gamla rue Saint Jacques, i det han vid det allt mer och mer avtagande dagljuset läste igenom alla de namn som med mer eller mindre övad handstil stodo skrivna på portarna.
Maurice hade uppnått det hundrade huset och följaktligen läst hundra förteckningar, utan att det inträffat något, som kunde föranleda honom att tro, att han i allra minsta grad funnit ett spår efter den okända, enär han var fullt och fast övertygad om, att intet namn kunde vara hennes, utan att tillhöra den klass, han föreställt sig, då en godmodig skomakare, som lade märke till den unge mannens ängsliga och otåliga uppsyn, kom ut med sin spannrem och sin pryl, tittade på Maurice över sina glasögon och sade:
”Vill du ha några upplysningar om hyresgästerna här i huset? Tala i så fall, ty jag är redo att svara dig”.
”Tack, medborgare”, stammade Maurice. ”Men jag söker en väns namn”.
”Säg mig detta namn, medborgare. Jag känner varenda själ här i kvarteret. Var bodde denne vän?”
”Jag tror, att han bott vid gamla rue Saint Jacques, men jag fruktar, att han flyttat därifrån”.
”Men vad heter han? Jag måste naturligtvis veta hans namn”.
Sålunda överrumplad, tvekade Maurice ett ögonblick innan han uttalade det första namn, som föll honom in.
”René”, sade han.
”Och hans yrke?”
Maurice var omgiven av garverier.
”Han är garvargesäll”, sade han.
”I så fall”, sade en borgare, som stannade och såg på Maurice med en viss godmodighet, som dock icke var utan en bismak av misstroende, ”bör ni vända er till hans mästare”.
”Det är sant”, sade mannen vid porten. ”Det är mycket sant. Mästarna känna till sina arbetares namn, och här är medborgare Dixmer, som har ett stort garveri och mer än femtio arbetare i sin tjänst, så han kan måhända säga er det”.
Maurice vände sig om och såg en borgare med högväxt
52
