”Vem är du?” frågade en röst, som alltjämt var andfådd efter den utkämpade striden.
”Jag är en man, som de mörda”, svarade Maurice.
”Vad mera är, du är död om du talar högt eller ropar på hjälp eller ens ger det minsta ljud ifrån dig”.
”Om jag hade velat ropa, hade jag inte behövt vänta tills nu”.
”Är du villig att besvara mina frågor?”
”Låt mig höra dem först, så får jag se, huruvida jag bör besvara dem”.
”Vem har skickat dig hit?”
”Ingen”.
”Du kommer således av dig själv?”
”Ja”.
”Du ljuger!”
Maurice gjorde en förtvivlad ansträngning att frigöra sina händer men förgäves.
”Jag ljuger aldrig”, sade han.
”Vare sig du kom hit av dig själv eller var skickad, är du en spion”.
”Och ni äro fega stackare”.
”Vi fega!”
”Ni äro sju eller åtta mot en bunden man och ni förolämpa honom. Fega stackare! Fega stackare!”
Detta utbrott av ursinne från Maurices sida tycktes lugna hans motståndare i stället för att göra dem ursinniga. Det var just ett bevis på att han icke var vad de hade beskyllt honom för — en verklig spion skulle ha darrat av fruktan och tiggt om livet.
”Det ligger ingenting förolämpande däri”, sade en röst, mildare men fastare än den han förut hört. ”Under de tider i vilka vi nu leva, kan man vara spion utan att vara ohederlig, men man riskerar sitt liv”.
”Om det är er åsikt får ni gärna göra mig frågor och jag skall sanningsenligt svara er”.
”Vad gör du här i trakten?”
”Letar efter en kvinna”.
Denna ursäkt mottogs med ett mummel av klentro. Mumlet tilltog och övergick till storm.
”Du ljuger!” svarade samma röst. ”Det finns ingen kvinna i den bär angelägenheten, och vi veta vad vi mena med ordet kvinna. Erkänn din plan eller dö!”
”Se så”, sade Maurice. ”Ni vilja väl icke döda mig för nöjes skull, såvida ni icke äro riktiga skurkar”.
