Garvarmästaren höjde hastigt huvudet.
”Han!” sade han.
”Han själv”, sade Geneviève.
”Ar ni riktigt säker på det?”
Denna gång svarade den unga kvinnan ej, utan räckte småleende Maurice sin hand.
Dixmers anletsdrag fingo nu ett sällsamt uttryck av lugn och mildhet. Han stödde sin musköt mot marken.
”Detta är en helt annan sak”, sade han.
Efter att hava givit sin kamrater ett tecken att följa med honom drog han sig åt sidan med dem, och sedan de växlat några ord, försvunno de.
”Göm den där ringen”, mumlade Geneviève. ”Alla här känna igen den”.
Maurice drog hastigt ringen av fingret och stoppade den i västfickan.
Ögonblicket efteråt öppnades dörren till paviljongen och Dixmer kom in obeväpnad och trädde fram till Maurice.
”Förlåt mig, medborgare”, sade han, ”att jag icke förr visste i vilken tacksamhetsskuld jag står till er. Ehuru min hustru med tacksamhet kom ihåg den tjänst ni gjort henne den tionde mars hade hon glömt ert namn. Till följd därutav svävade vi i absolut okunnighet om med vem vi hade att göra. Tro mig, i annat fall hade vi icke ens för ett ögonblick hyst den minsta misstanke mot vare sig er heder eller era avsikter. För det beder jag er ännu en gång om ursäkt”.
Maurice var som bedövad. Han kände sig alldeles yr i huvudet och var nära att ramla omkull. Han stödde sig mot kakelugnen.
”Varför i all världen ville ni döda mig?” frågade han.
”Hemligheten är denna, medborgare”, sade Dixmer. ”Jag anförtror den i ert förvar. Jag är, såsom ni redan vet, garvare och huvuddelägare i denna affär. Större delen av de syror, jag använder vid prepareringen av mina hudar, äro förbjudna till införsel. Nu är saken den, att smugglarna fått underrättelse om att man angivit oss för myndigheterna. Jag fruktade att ni var en spion. Mina smugglare blevo ännu mer skrämda än jag av er röda mössa och ert respektingivande utseende, och jag döljer icke för er, att er död redan var beslutad”.
”För tusan, det vet jag mycket väl”, sade Maurice. ”Ni omtalar ingen nyhet för mig. Jag hörde er rådplägning och har sett er karbin”.
62