Sida:Den siste chevalieren 1928.djvu/70

Den här sidan har korrekturlästs

trodde, att någon fördömd spion hade lagt sig till med ert namn”.

”Låt oss icke tala mer om den saken”, sade Maurice, som ansåg, att det var på tiden för honom att draga sig tillbaka. ”Visa mig tillrätta och låt oss glömma —”

”Visa er tillrätta!” utbrast Dixmer. ”Låta er lämna oss! Nej, inte ännu. Jag eller, rättare sagt, min kompanjon och jag hava i kväll som gäster dessa präktiga kamrater, som för en stund sedan så gärna ville döda er. Jag räknar på att ni superar tillsammans med dem, på det ni själv måtte få se, att de icke äro sådana demoner, som de tyckas vara”.

”Men”, sade Maurice, överförtjust vid tanken på att få vistas några timmar i Genevièves närhet, ”jag vet verkligen icke om jag bör antaga —”

”Om ni bör antaga”, sade Dixmer. ”Jag vet, att ni bör göra det, ty dessa män äro goda, uppriktiga patrioter liksom ni själv. För övrigt skall jag icke tro, att ni förlåtit mig, såvida vi icke bryta bröd tillsammans”.

Geneviève yttrade icke ett ord.

”Saken är den”, stammade Maurice, ”att jag fruktar, att jag skall besvära er, medborgare -— denna klädsel — mitt ovårdade yttre —”

Geneviève tittade blygt på honom.

”Vi bjuda er i all vänlighet”, sade hon.

”Jag antager er inbjudan, medborgarinna”, sade han med en bugning.

”Jag skall gå och hämta våra kamrater”, sade Dixmer.

”Värm er under tiden, monsieur”.

Han gick ut, och Maurice och Geneviève blevo lämnade ensamma.

”Ah, monsieur!” sade den unga kvinnan i en ton, som hon förgäves sökte göra förebrående. ”Ni har brutit ert löfte, ni har varit mycket indiskret”.

”Madame”, sade Maurice, ”har jag komprometterat er på något sätt? Ah, i så fall ber jag er om förlåtelse. Jag skall draga mig tillbaka och aldrig…”

”Min Gud!” utbrast hon, i det hon hastigt reste sig upp ”Ni är sårad… i bröstet… er skjorta är fläckad av blod”.

Och på Maurices fina vita skjorta, som stod i en sådan sällsam kontrast till hans enkla kläder, hade verkligen en stor blodfläck spritt sig och torkat.

”Var icke orolig, madame”, sade Maurice. ”En av smugglarne stack mig litet med sin dolk”.


64