Geneviève bleknade, fattade hans hand och sade:
”Förlåt mig det onda, man tillfogat er, som räddat mitt liv, under det att jag varit nära att förorsaka er död!”
”Är det icke en tillräcklig belöning för mig att ha återfunnit er? Ni kan väl icke ens för ett ögonblick inbilla er, att det var någon annan, jag letade efter”.
”Kom med mig”, avbröt Geneviève honom. ”Jag skall skaffa er litet rent linne. Våra gäster få icke se er i detta tillstånd — det skulle utgöra en alltför stor förebråelse för dem”.
”Jag fruktar, att jag gör er mycket besvär, madame”, sade Maurice med en suck.
”Visst inte! Jag gör endast min plikt, och”, tillade hon, ”jag gör den med glädje”.
Sedan förde Geneviève Maurice till ett stort toalettrum, inrett med en smak och elegans, som man icke kunnat vänta att finna i en garvarmästares hem. Det är visserligen sant, att denne garvarmästare tycktes vara miljonär.
Därinne öppnade hon ett skåp.
"Tag, vad ni behöver”, sade hon. ”Betrakta er som hemma hos er själv”.
Och hon lämnade rummet.
Då Maurice kom ut, fann han, att Dixmer återkommit.
”Till bords! Till bords!” utropade denne. ”Vi vänta endast på er”.
NIONDE KAPITLET.
SUPÉN.
Då Maurice i sällskap med Dixmer och Geneviève trädde in i matsalen, belägen i den del av huset, dit de först fört honom, stod supén serverad, men ingen människa syntes ännu till därinne.
Han såg alla gästerna komma efter varandra. De voro sex till antalet.
De voro män med behagligt utseende, merendels unga och klädda enligt modets fordringar; två eller tre av dem buro tiil och med blusen och den röda mössan, som då för tiden voro på modet.