föga och åt ännu mindre, drack knappast någonting alls och smålog sällan. Kanske med anledning av att medborgare Morand talat till hans förmån, erfor Maurice redan från början en livlig sympati för honom. Han kunde emellertid icke känna sig säker på mannens ålder, och det förargade honom litet, enär han emellanåt tog honom för fyrtio eller fyrtiofem år och emellanåt för en helt ung man.
Då Dixmer slog sig ned vid bordet, ansåg han det påkallat att lämna sina gäster en förklaring på anledningen till att han lämnat en främling tillträde till deras krets. Han gjorde det såsom en okonstlad människa, ovan vid att ljuga, men det såg ut, som om gästerna icke varit svåra att tillfredsställa därvidlag, ty trots fabrikantens förlägenhet, föreföllo alla belåtna.
Maurice betraktade honom med förvåning.
”Vid min heder”, tänkte han, ”det förefaller mig nästan, som om jag hade misstagit mig. Kan detta vara samme man, som tre kvarts timme tidigare förföljde mig med av ursinne lågande ögon och prompt ville döda mig? Då hade jag kunnat taga honom för en hjälte eller en mördare. Gode Gud! Så kärleken till hudar kan förvandla en människa!”
Medan Maurice gjorde dessa iakttagelser, erfor han en sällsam känsla av sorg och glädje, båda så djupa, att den unge mannen icke kunde säga, vad som verkligen försiggick i hans själ. Han befann sig åter i närheten av den okända sköna, som han letat så efter. Hon bar ett förtjusande namn, såsom han drömt sig. Han var som berusad av lyckan att befinna sig vid hennes sida. Han insöp med förtjusning varje hennes ord, och vid blotta ljudet av hennes röst vibrerade hans hemligaste hjärtesträngar. Men hans hjärta var djupt bedrövat av allt, han såg.
Geneviève var helt och hållet sådan, som han föreställt sig henne. Den dröm, han haft den där stormiga natten, hade icke skingrats. Här var en ung, elegant kvinna med sorgsen blick men förfinad själ, som åter lämnade ett exempel på vad som hänt så många gånger de senaste åren före det nuvarande beryktade '93. Här var en ung, distinperad kvinna, som av den ruin, vilken allt mer och mer hotade adeln, sett sig nödsakad att gifta sig med en simpel ofrälse, som ägnade sig åt handel. Dixmer tycktes vara en präktig man. Han var obestridligen rik, och hans uppträdande gentemot Geneviève antydde en man, som vinnInde sig om att göra sin hustru lycklig. Men kunde vänlighet, rikedom eller de bästa avsikter lämna henne gott-
