görelse för vad hon offrat? Eller minska det ofantliga avståndet mellan man och hustru, mellan en förfinad, distingerad, förtjusande flicka och en prosaisk köpman med vulgärt utseende? Varmed kunde Geneviève fylla den avgrund, som skilde dem åt? Ack, Maurice gissade det endast alltför väl! Med kärlek! Och till följd därav återvände han nu till den åsikt, han först bildat sig om den unga kvinnan då på kvällen, nämligen att hon varit på väg hem från ett kärleksmöte. Tanken, att Geneviève älskade en man, torterade Maurices hjärta.
Han suckade och ångrade djupt, att han utsatt sig för frestelsen att insupa en ännu större dos av det gift, som kallas kärlek.
Men i andra ögonblick, då han hörde denna röst, så mild och så harmonisk, och betraktade dessa rena och öppna anletsdrag, som icke förrådde minsta fruktan för att han skulle läsa varje hemlighet i hennes hjärta, kom han till den slutsatsen, att det var ytterligt omöjligt, att denna ojämförliga varelse skulle kunna nedlåta sig till att bedraga, och då fann han en bitter tillfredsställelse i att komma ihåg, att denna förtjusande kvinna enbart tillhörde denne gode medborgare med det hederliga småleendet och de en smula grovkorniga skämten och aldrig skulle bli mer för honom än en tillfällig bekantskap.
Man pratade politik, och det kunde knappast vara annat under en tid, då politiken var uppblandat med allt annat, var målad på tallrikarna, betäckte husväggarna och dagligen kungjordes på gatorna.
Helt plötsligt gjorde en av gästerna, som hittills iakttagit tystnad, en fråga om fångarna i Temple.
Mot sin vilja spratt Maurice till vid ljudet av denna röst. Han hade känt igen mannen, som hela tiden förordat ytterliga mått och steg, som först givit honom ett styng med sin dolk och sedan röstat för hans död.
Icke desto mindre lyckades denne man, en hederlig garvare och verkmästare på fabriken, enligt vad Dixmer sade, snart återställa Maurices goda humör genom att uttala de mest patriotiska åsikter och de mest revolutionära principer. Under vissa förhållanden var den unge mannen ingen motståndare till de ytterliga mått och steg, som voro så på modet då för tiden och vilkas apostel och hjälte Danton var. Om han hade varit i stället för den man, vars röst och vapen berett honom sådana obehagliga känslor, skulle han icke ha försökt att mörda mannen, han tog för spion,
68
