”För vad?”
”Jag”.
”Därför att den lille lymmeln varken vill sjunga som en god patriot eller arbeta som en god medborgare”.
”Ja, men vad angår den saken dig?” frågade Lorin. ”Har nationen anförtrott dig Capet för att du skall lära honom att sjunga?”
”Och jag skulle gärna vilja veta, medborgare sergeant, vad du har för rättighet att blanda dig i den här angelägenheten?” sade den förvånade Simon.
”Jag blandar mig i den, såsom det anstår varje man med hjärta i bröstet att göra. Det är ovärdigt en man att se ett barn misshandlat”.
”Bah! Sonen till tyrannen!”
”Han är ett barn, och barnet har ingen del i sin fars brott. Barnet är icke brottsligt och bör följaktligen icke straffas”.
”Och jag säger dig, att han blev överlämnad åt mig för att jag skall göra vad jag vill med honom. Jag vill, att han skall sjunga ’Madam Veto’, och sjunga den skall han”.
”Eländige usling!” sade Lorin. ’Madam Veto’ är detta barns mor. Skulle du tycka om att ditt barn bleve tvingat att sjunga, att du är en skurk?”
”Jag!” utbrast Simon. ”Eländige aristokrat till sergeant!”
”Inga skällsord”, sade Lorin. ”Jag är inte Capet, och ingen kan tvinga mig att sjunga”.
”Jag skall laga, att du blir häktad, eländige fördetting!”
”Du!” sade Lorin. ”Du låta häkta mig! Du skulle just försöka att häkta en thermopyl!”
”Gott! skrattar bäst som skrattar sist! Och nu, Capet, tag upp min läst och kom och avsluta din sko eller också —”
”Och jag”, sade Lorin som likblek av vrede och med knutna händer och hopbitna tänder, tog ett steg framåt, ”jag säger dig, att han icke skall taga upp din läst, att han icke skall göra skor! Hör du, idiot? Ja, för all del! Du har din långa sabel där, men jag är icke mera rädd för den än för dig. Våga dig bara att draga den!”
”Ah! Mord!” röt Simon, som var likblek av raseri.
I detta ögonblick trädde två kvinnor in på gården. Den ena av dem hade ett papper i sin hand. Hon vände sig till skyltvakten.
”Sergeant!” ropade denna. ”Det är Tisons dotter som önskar träffa sin mor”.
