”Nå, medborgarinna”, sade han till den som stod närmast honom, ”har du träffat din mor?”
Sophie Tison placerade sig med ens mellan municipalen och sin följeslagerska. ”Ja tack, medborgare”, sade hon.
Maurice hade önskat se den unga flickans väninna, eller åtminstone höra hennes röst, men hon höll sig insvept i sin kappa och tycktes vara fast besluten att icke yttra ett enda ord. Han tyckte även, att hon darrade. Detta tecken till fruktan väckte hans misstanke.
Han sprang hastigt uppför trapporna igen och såg genom glasväggen, att drottningen försökte dölja i sin ficka något som såg ut som en biljett.
”Ah!” sade han. ”Har jag blivit narrad”.
Han ropade på sin kamrat.
”Medborgare Agricola”, sade han. ”Stig in i Marie Antoinettes rum och förlora henne icke ur sikte för ett enda ögonblick”.
”Vad nu då?” sade municipalen. ”Är det därför att…”
”Stig in, säger jag, och förspill icke ett ögonblick, en sekund”.
Municipalen trädde in i drottningens rum.
”Kalla hit kvinnan Tison”, sade Maurice till en av männen vid nationalgardet.
Fem minuter senare anlände Tisons hustru, helt glad i hågen.
”Jag har träffat min dotter”, sade hon.
”Var var det?” frågade Maurice.
”Här, naturligtvis, här i förrummet”.
”Nå, bad din dotter att få träffa österrikiskan?”
”Nej”.
”Var hon icke inne i hennes rum?”
”Nej”.
”Och under hela den tid du samtalade med din dotter, kom ingen ut ur fångarnas rum?”
”Hur skulle jag kunna veta det? Jag var fullt upptagen av min dotter, som jag icke sett på tre månader”.
”Tänk efter”.
”Ja, jag tror jag kommer ihåg”.
”Vad?”
”Den unga flickan kom ut”.
”Marie Thérèse?”
”Ja”.
”Talade hon med din dotter?”
”Nej”.
80
