”Och din dotter gav henne ingenting?”
”Nej”.
”Tog hon icke upp någonting från golvet?”
”Min dotter?”
”Nej, Marie Antoinettes dotter?”
”Hon tog upp sin näsduk”.
”O, kvinna, vad tänkte du på?” utbrast Maurice
Och han rusade fram till en klocksträng, i vilken han ryckte och slet.
Det var alarmklockan.
ELFTE KAPITLET.
BILJETTEN.
De två andra municipalerna kommo hastigt upp. Några vaktposter följde med dem. Dörrarna stängdes och två vaktposter hindrade var och en från att komma ut från något av rummen.
”Vad önskar ni, monsieur?” sade drottningen då Maurice kom in. ”Jag skulle just draga mig tillbaka för fem minuter sedan, då medborgaren municipalen plötsligt trängde sig in i mitt rum, utan att upplysa mig om vad han önskade”.
”Madame”, sade Maurice med en bugning, ”det är icke min kamrat som önskar något av er, det är jag”.
”Ni, monsieur?” sade Marie Antoinette med en blick på Maurice, vars höviska uppträdande hade kommit henne att betrakta honom med en viss ynnest. ”Och vad önskar ni?”
"Jag önskar, att ni är nog vänlig att lämna mig det brev, ni gömde då jag kom in just nyss”.
Madame royale och madame Elisabeth darrade. Drottningen blev mycket blek.
”Ni misstager er, monsieur. Jag dolde ingenting”
”Du ljuger, österrikiska!” röt Agricola.
Maurice lade hastigt sin hand på kamratens arm.
”Ett ögonblick, min kära kollega”, sade han. ”Överlämna åt mig att tala med medborgarinnan, ty jag är en smula jurist”.
