umgänge med Geneviève, som av sin ängalika renhet tycktes skyddad mot varje närmande från den unge mannens sida, utan han åtföljde henne även på alla de utflykter, som hon gång på gång företog i den trakt, där hon bodde.
Mitt upp i denna intimitet var det en sak som förvånade honom. Ju mer han (kanske för att bättre dölja sina känslor för Geneviève) sökte vinna Morands vänskap, desto större benägenhet att undvika honom lade denne besynnerlige man i dagen.
Över detta beklagade han sig bittert för Geneviève, ty han betvivlade icke, att Morand i honom anade en rival och att hans uppförande föranleddes av svartsjuka.
”Medborgare Morand hatar mig”, sade han en dag till Geneviève.
”Er? Hatar medborgare Morand er?” sade Geneviève med förvåning.
”Ja, det är jag säker på”.
”Och varför skulle han hata er?”
”Vill ni, att jag skall tala om det för er”, utbrast Maurice.
”Ja visst”, svarade Geneviève.
”Nåväl då, därför att jag —”
Maurice hejdade sig. Han hade ämnat säga: ”Därför att jag älskar er”.
”Jag kan icke tala om anledningen för er”, sade Maurice rodnande. Den brinnande republikanen vid Genevièves sida var nu lika blyg och förvirrad som en ung flicka.
Geneviève smålog.
”Säg”, svarade hon, ”att det icke finns någon sympati mellan er, och då tror jag er kanske. Ni är av ett sangviniskt temperament och har ett lysande intellekt, ni är en man av börd och uppfostran, under det att Morand är en köpman, inympad på en kemist. Han är skygg och tillbakadragen. Det är denna skygghet, som avhåller honom från att taga det första steget mot ett närmande till er”.
”Och vem ber honom taga detta första steg mot mig? Jag har tagit femtio mot honom, och han har aldrig svarat. Nej”, fortsatte Maurice och skakade på huvudet, ”det kan icke vara anledningen”.
”Vilken är den således?” frågade Geneviève.
Maurice föredrog att tiga.
Dagen efter detta samtal med Geneviève avlade han ett besök hos henne klockan två på eftermiddagen och fann henne klädd att begiva sig ut.
