98
rörelser, sade han i den vänskapligaste och förtroendefullaste ton han förmådde antaga:
»Jag skulle vilja säga Magua något, som endast anstår en så stor hövding att höra.»
Indianen såg med hånfull blick på den unga officern, i det han svarade:
»Tala, träden ha inga öron.»
»Men de röda huronerna äro inte döva, och det rådslag, som passar ett folks stora män, skulle göra de unga krigarna druckna. Om Magua ej vill lyssna, vet konungens officer att tiga.»
Vilden sade likgiltigt några ord till sina kamrater, som höllo på att på sitt tafatta sätt göra hästarna färdiga att mottaga de båda kvinnorna, varpå han drog sig litet avsides med en försiktig vink åt Heyward att följa med.
»Tala nu, om orden äro sådana, att Magua bör höra dem», sade han.
»Le Renard subtil har visat sig värdig det hedrande namn, som hans fäder i Kanada givit honom», började Heyward. »Jag ser hans visdom och allt, vad han har gjort för oss, och skall komma ihåg det, när stunden att belöna honom är inne. Ja, ja, Renard har visat, att han inte blott är en stor hövding i rådslag, utan även förstår att bedraga sina fiender.»
»Vad har Renard gjort?» frågade indianen kallt.
»Huru! Har han inte sett, att skogen var full av fiendens lurande skaror och att ej en orm kunde smyga förbi dem utan att bli sedd? Begav han sig inte därefter på vilse stig för att slå huronernas ögon med blindhet? Föregav han ej, att han ville återvända till sin stam, fastän den behandlat honom illa och jagat bort honom från sina hyddor som en hund. Och när vi sågo, vad han ville göra, hjälpte vi honom inte genom att antaga ett främmande ansikte, på det att huronerna måtte tro, att den vita mannen ansåg sin vän vara en fiende? Är inte allt detta sant? Och när Le Renard subtil genom sin visdom tillslutit sina landsmäns ögon och igenstoppat deras öron, glömde de inte då, att de en gång gjort honom orätt och tvingat honom att fly till mohawkerna? Och lämnade de inte honom kvar på södra sidan av floden jämte fångarna,
