medan de själva i sin dårskap begåvo sig till den norra? Är det inte Renards mening att som en räv återvända i sina spår och återge den rika och gråhåriga skotten hans döttrar? Ja, ja, Magua, jag inser alltsammans och har redan tänkt på, hur så mycken visdom och redbarhet skall kunna belönas, Först skall hövdingen på William Henry ge sådana gåvor, som anstå en sådan hövding att ge för en sådan tjänst. Maguas medalj skall ej längre vara av tenn, utan av präglat guld; krutet i hans horn skall rinna över, dollarna i hans pung skola vara lika talrika som kiselstenarna på Horicans strand, och hjortarna skola slicka hans hand, ty de skola inse, att det är fåfängt att fly för den bössa han kommer att bära. Vad mig själv beträffar, vet jag inte, hur jag skall överträffa skotten i frikostighet, men jag… ja, jag skall…»
»Vad vill den unga hövdingen, som kommer från solens trakt, giva?» frågade huronen, då han märkte, att Heyward tvekade i sin önskan att avsluta uppräkningen av skänkerna med något, som skulle utgöra höjdpunkten för en indians önskningar.
»Han skall låta eldvattnet från öarna i den salta sjön flyta framför Maguas wigwam, till dess indianens hjärta blir lättare än honungfågelns fjädrar och hans andedräkt ljuvligare än den vilda kaprifoliumblommans doft.»
Le Renard hade hört på med djupt allvar, medan Heyward långsamt fortgick med sitt förslagna tal. Det märktes tydligt på indianens minspel, att talet gjorde intryck på honom. Han stod nu några ögonblick och övertänkte det, varpå han lade handen på det grova förbandet på sin sårade axel och frågade med ett visst eftertryck:
»Bruka vänner göra sådana här märken?»
»Skulle La longue Carabine ge en fiende ett så lätt sår?»
»Bruka delawarerna krypa som ormar inpå dem de älska och ringla ihop sig för att hugga till?»
»Skulle Le gros Serpent låtit sig luras av den, vars öra han önskade skulle vara dövt?»
»Brukar den vita hövdingen bränna av sitt krut i ansiktet på sina bröder?»
»Brukar han någonsin förfela sitt mål, när det är hans
