någon kvinnlig åtbörd av skrämsel. Slutligen blevo deras åtbörder, vid varje nytt försök hon gjorde, så hotfulla, att hon måste alldeles avstå. Då i båda indianskarorna hästar funnos, som måste lämna fotspår efter sig, var det ingen förhoppning om att detta tåg skulle kunna göra några märken, som kunde tjäna till vägledning.
Magua vände sig sällan om och talade aldrig. Utan någon annan vägvisare än solen eller vägledd av sådana dolda märken, som endast en infödings skarpsinne förmår upptäcka, styrde han färden över tallbeväxta ödemarker, genom en och annan liten fruktbar dal, över bäckar och rännilar och över vågformiga kullar med instinktlik säkerhet och nästan med en fågels snörräta kurs. Han syntes aldrig tveka. Om stigen knappt var skönjbar eller alldeles försvann eller låg upptrampad och jämn framför honom, gjorde ingen märkbar skillnad i hans snabbhet eller säkerhet.
All denna oförtrutenhet och hastighet saknade emellertid icke sitt mål. Efter att ha gått över en låg dal, genom vilken en forsande bäck slingrade sig, började Magua på en gång stiga uppför en kulle, så brant och svårbestiglig, att de båda ryttarinnorna voro tvungna att stiga av sina hästar för att kunna följa med. När de hade kommit upp på toppen, befunno de sig på en jämn plan, som endast sparsamt var beväxt med träd, och under ett av dessa hade Magua kastat sig ned, liksom villig och färdig att söka den vila, som allesammans så väl behövde.
XI.
INDIANENS HÄMND.
Indianen hade till rastställe valt en av de branta, pyramidlika kullar, som äga så stor likhet med konstgjorda jordvärn och så talrikt förekomma i Nordamerikas dalar. Den, varom här är fråga, var hög och tvärbrant, dess topp platt, men en av dess sidor var mer än vanligt oregelbunden. Den ägde ingen annan synbar fördel såsom vilo-
