Sida:Den siste mohikanen 1915.djvu/109

Den här sidan har korrekturlästs
105

och följde deras utlopp till kanonernas stad.[1] Där jagade han och fiskade, tills folket åter drev honom bort genom skogarna i armarna på hans fiender. Den hövding, som var född huron, blev till sist en krigare bland mohawkerna.»

»Jag har hört någonting i den vägen förut», sade Cora, som märkte, att han tystnade för att undertrycka de vilda känslor, som började låga upp allt för häftigt, då han i minnet genomgick sina inbillade oförrätter.

»Var det Le Renards fel, att hans huvud inte var gjort av sten? Vem gav honom eldvattnet? Vem gjorde honom till en usling? Det var blekansiktena, folket av er egen färg.»

»Bär jag då ansvaret för att det finns obetänksamma och samvetslösa män, vilkas hy liknar min?»

»Nej, Magua är en man och ingen dåre. Sådana som ni öppna aldrig sina läppar för den brännande strömmen; den Store Anden har givit er visdom.»

»Vad har jag då att skaffa med era olyckor, att inte säga förvillelser?»

»Hör på» upprepade indianen och återtog sin allvarliga hållning. »När Le Renards engelska och franska fäder grävde upp stridsyxan, slog han mohawkernas krigsstolpe och drog ut i strid mot sitt eget folk. Blekansiktena ha drivit bort rödskinnen från deras jaktmarker, och när dessa nu strida, går en vit man i spetsen. Den gamla hövdingen vid Horican, er far, var den stora befälhavaren för vår krigsstyrka. Han sade till mohawkerna: ’Gören det här och gören det där’, och han blev åtlydd. Han gjorde en lag, att om en indian drack eldvatten och kom in i hans krigares tyghyddor, skulle det inte glömmas. Magua öppnade dåraktigt sin mun, och den heta drycken förde honom till Munros hydda. Vad gjorde då gråhuvudet? Må hans dotter säga det!»

»Han kom ihåg, vad han sagt, och skipade rättvisa genom att straffa den skyldige», svarade den oförskräckta flickan.

»Rättvisa!» upprepade indianen, i det han kastade en den grymmaste och vildaste blick på hennes orubbliga

  1. Quebec.