ryggaläggas mellan solens uppgång och nedgång en sommardag. Brittiska kronans trogna undersåtar hade uppkallat vartdera av dessa två fästen efter en älsklingsprins inom den regerande familjen, så att de hade benämnt det ena William Henry och det andra Fort Edward. Den nyssnämnda skotska veteranen höll det förra besatt med ett regemente av den stående brittiska arméen och några kolonialsoldater, en styrka, som verkligen var alldeles för liten för att hålla stånd mot den fruktansvärda härsmakt, med vilken Montcalm ryckte fram mot hans jordverk. I det senare fästet låg emellertid befälhavaren över konungens trupper i de norra provinserna, general Webb, med en styrka av mer än femtusen man. Genom att förena de skilda avdelningar, han hade under sitt befäl, skulle denna officer ha kunnat ställa upp nära dubbelt detta antal stridande mot den tilltagsna fransmannen, som hade vågat sig så långt från sina förstärkningar med en till antalet endast föga överlägsen här. Men under intrycket av, att lyckan hade vänt dem ryggen, tycktes både officrare och manskap vara mera benägna att inom sina befästningsverk invänta de fruktansvärda motståndarnas annalkande än att hindra deras framtågande genom att följa det framgångsrika föredöme, som fransmännen hade givit vid Fort du Quesne, och slå ett slag, medan de höllo på att rycka an.
När den första av underrättelsen framkallade överraskningen hade i någon mån hunnit lägga sig, spreds inom det förskansade lägret, som sträckte sig utefter Hudsonflodens strand och bildade en kedja av utanverk framför själva huvudfästet, det ryktet, att en utvald styrka av femtonhundra man i dagningen skulle bryta upp för ett bege sig till William Henry, militärposten vid norra ändan av den mellan vattendragen liggande landsträckan. Vad som i början endast var ett rykte övergick snart till visshet, då från högsta befälhavarens högkvarter order att bereda sig till hastigt uppbrott utgingo till de olika kårer, han hade utvalt till denna uppgift. Allt tvivel om Webbs avsikt försvann nu, och under loppet av ett par timmar hördes och sågos brådskande steg och ängsliga ansikten överallt. Slutligen sänkte sig solen i en flod av härlig ljusprakt bakom de avlägsna kullarna i väster, och i samma mån som mörkret
