106
ansikte. »Är det rättvisa att göra ont och sedan straffa därför? Magua var inte sig själv, det var eldvattnet som talade och handlade för honom, men Munro trodde det inte. Huronhövdingen blev bunden inför alla blekansiktenas krigare och piskad som en hund.»
Cora förblev tyst, ty hon visste ej hur hon, på ett sätt som lämpade sig för en indians uppfattning, skulle ursäkta denna okloka stränghet å sin fars sida.
»Be», fortfor Magua, i det han slet upp det lätta kattunsskynke, som högst ofullständigt skylde hans målade bröst, »här finnas ärr efter sår, som tillfogats med knivar och kulor; av dem kan en krigare skryta inför sitt folk. Men gråhuvudet har på huronhövdingens rygg lämnat märken, som han som en kvinna måste gömma under de vitas färgade tyg.»
»Jag hade trott», svarade Cora, ratt en indiankrigare var tålig och att hans ande ej kände eller visste av den smärta hans kropp led.»
»När chippewaerna bundo Magua vid pålen och gjorde den här skåran», sade indianen, i det han lade fingret på ett djupt ärr på bröstet, »skrattade huronen dem i ansiktet och sade dem, att endast kvinnor skuro så lätt. Hans ande var då i molnen. Men när han kände Munros slag, låg hans ande under björkspöna. En hurons ande är aldrig drucken; den minnes för evigt.»
»Men den kan blidkas. Om min far har begått en orättvisa mot er, så visa honom, hur en indian kan förlåta en oförrätt, och för hans döttrar tillbaka till honom. Ni har hört av major Heyward…»
Magua skakade på huvudet för att avvisa ett upprepande av anbud, som han så djupt föraktade.
»Vad önskar ni då?» fortfor Cora efter en högst pinsam tystnad, varunder den övertygelsen trängde sig på henne, att den allt för hoppfulla och högsinnade Heyward hade blivit grymt bedragen av vildens list.
»Vad en huron älskar: gott för gott, ont för ont.»
»Ni vill då hämnas den oförrätt, Munro tillfogat er, på hans hjälplösa döttrar? Vore det inte manligare handlat att öppet gå emot honom och utkräva en krigares vedergällning?»
