Sida:Den siste mohikanen 1915.djvu/114

Den här sidan har korrekturlästs

110

bort till Duncan, med ett slags barnslig känsla av beroende. David hade kämpat emot, men det nya i de omständigheter, i vilka han nu befann sig, höll honom tyst och fördjupad i tanken på den egentliga meningen med denna ovanliga tilldragelse.

Huronernas hämnd hade antagit en ny riktning, och de beredde sig att verkställa den med all den barbariska uppfinningsrikedom, som deras folk hade förvärvat genom århundradens övning. Somliga samlade bränsle för att tända ett bål, en klöv tallstickor, som sedan skulle stickas in i fångarnas kött och antändas, andra böjde topparna av två ungträd till marken för att vid armarna hänga Heyward mellan dem och låta honom sönderslitas, när de åter sprungo i höjden. Men Maguas hämnd sökte en djupare och ondskefullare förnöjelse. Medan de andra höllo på med sina ohyggliga förberedelser, gick han fram till Cora och sade:

»Nå, vad säger nu Munros dotter? Hennes huvud är för gott att vila i Le Renards hydda; skall hon tycka bättre om, när det rullar omkring på kullen här som en leksak för vargarna? Hennes barm kan inte amma upp en hurons barn; hon skall nu få se indianerna spotta på den.»

»Gå er väg!» sade hon med en värdighet, som för ett ögonblick lade band på den barbariska indianen. »Ni blandar bitterhet i mina böner och står emellan mig och min Gud.»

»Se barnet gråter!» återtog Magua, i det han med retfullt hån pekade på Alice. »Hon är för ung att dö. Skicka henne till Munro att kamma hans grå hår och hålla livet uppe i den gamla mannens hjärta.»

»Vad säger han, Cora?» frågade Alice med darrande röst. »Talade han om att skicka mig till vår far?»

Under en god stund stod den äldre systern och såg på den yngre med ett ansiktsuttryck, vari mäktiga känslor stredo om herraväldet. Slutligen sade hon i en ton av nästan moderlig ömhet:

»Alice, huronen erbjuder sig att skona oss båda till livet, ja ännu mer, han erbjuder sig att återskänka Duncan lika väl som dig åt våra anhöriga, åt vår far, vår förkros-