Sida:Den siste mohikanen 1915.djvu/116

Den här sidan har korrekturlästs

112

sin tur. De stötte ihop, brottades och föllo på en gång till marken. Vildens nakna kropp erbjöd Heyward ingen möjlighet att hålla fast sin motståndare, som gled undan hans tag, åter reste sig och med ena knäet på hans bröst tryckte ned honom med en jättes tyngd. Heyward såg redan kniven blänka i luften, då ett visslande ljud svepte förbi honom och snarare beledsagades än följdes av en bössas skarpa knall. Han kände sitt bröst befrias från den tyngd det burit, såg det ursinniga uttrycket i sin motståndares ansikte övergå i ett drag av obestämd förvirring, därpå sjönk indianen död ned på de vissna löven vid hans sida.



XII.
RÄDDNING I SISTA ÖGONBLICKET.

Huronerna stodo slagna av häpnad, när en av deras skara så oförmodat fann döden. Men när de besinnade den ödesdigra träffsäkerheten i ett skott, som hade vågat offra en fiende med så stor fara för en vän, bröt namnet La longue Carabine samtidigt över allas läppar och följdes av ett vilt och liksom klagande tjut. Detta skrik besvarades av ett högljutt rop från ett litet snår, där de oförsiktiga indianerna hade ställt sina vapen, och i nästa ögonblick sågs Falköga, som var allt för ivrig för att ladda om sin återvunna bössa, skynda emot dem, varvid han svingade bösskolven som en klubba, så att den skar luften i vida, väldiga svep. Så djärv och snabb än kunskaparen var i sitt uppträdande, överträffades han dock av en lätt och kraftig gestalt, som skyndat förbi honom och med otrolig rörlighet och käckhet rusade in mitt bland huronerna, där han stannade framför Cora och med fruktansvärt hot svängde en tomahåk och en blänkande kniv. Snabbare än tanken kunde följa dessa oväntade och djärva rörelser gled en skepnad, som bar dödens sinnebild som rustning[1], förbi dem och intog en hotfull ställning

  1. Det vill säga, att hans krigsmålning föreställde: en bild av döden.