Striden var nu slut så när som på den långvariga kampen mellan Le Renard subtil och Le gros Serpent. Och väl gjorde sig dessa vilda krigare förtjänta av de betecknande namn, som de erhållit för sina bedrifter under föregående krig. När de nu drabbade samman, gingo deras bemödanden först ut på att undvika de snabba och kraftiga knivhugg de måttade mot varandra; men plötsligt rusade de på varandra, brottades och föllo till marken, hopflätade som sammanslingrade ormar, med böjliga och smidiga lemmar. Snart kunde stället, där dessa erfarna och förtvivlade kämpar lågo, endast urskiljas på ett moln av damm och löv, som rörde sig från den lilla slättens medelpunkt mot dess kant, liksom om det hade drivits av en stormvind. De snabba rörelserna syntes sammangjuta de båda kämparnas kroppar till en enda, så att det var omöjligt för Chingachgooks vänner att ingripa till hans förmån. Slutligen fick mohikanen tillfälle att ge motståndaren ett kraftigt knivhugg, varvid Magua släppte sitt tag och föll tillbaka orörlig och till utseendet livlös. Chingachgook sprang då upp och upphävde triumfrop, så att det skallade i skogen.
»Bra gjort av delawarerna! Seger åt mohikanen!» ropade Falköga, i det han åter lyfte sin långa och fördärvbringande bössas kolv. »En nådestöt av en man utan någon korsning kan aldrig minska mohikanens ära eller beröva honom hans rätt till skalpen.»
Men just i det ögonblick, då det farliga vapnet höll på att falla, rullade sig den illistiga huronen plötsligt undan faran över kanten av stupet, kom ned på fötterna och sågs med ett enda språng kasta sig mitt in i ett snår av låga buskar, som växte kring brantens sidor. De båda delaWwarerna, som hade trott sin fiende vara död, satte hastigt efter honom under högljudda rop liksom hundar, när hjorten är i sikte, men ett gällt och egendomligt utrop från kunskaparen förmådde dem ögonblickligen att avstå från företaget och återkallade dem till kullens topp.
»Det var just vad man kunde vänta av honom, den lögnaktiga och bedrägliga kanaljen!» utropade Falköga, vars fördomar i så hög grad bidrogo till att grumla hans naturliga rättskänsla i allt, som rörde mingoerna. »En
