116
hederlig delaware, som blivit besegrad i ärlig strid, skulle ha legat stilla och tagit emot sitt slag på huvudet, men de här skurkaktiga maquaerna hänga fast vid livet som vildkattor. Låt honom gå, låt honom gå! Det är bara en man, utan vare sig bössa eller båge, på många mils avstånd från sina franska kamrater, och liksom en skallerorm, som förlorat sina huggtänder, kan han inte göra någon vidare skada, förrän han och även vi lämna spåren av våra mockasiner över en lång sträcka av sandig slätt. Se, Unkas», tillade han på delawarespråket, »din far håller redan på att ta av skalperna. Det torde vara så gott att gå omkring och känna på de landstrykarna, som äro kvar, annars kunde någon mera löpa till skogs för oss under skrän som en vingskjuten skrika.»
Med dessa ord gjorde den hederliga men oblidkeliga kunskaparen sin rund bland de döda och stack sin långa kniv i deras känslolösa bröst, lika lugnt som om de varit idel döda kreatur. Han hade emellertid blivit förekommen av den äldre mohikanen, som redan hade ryckt segertecknen från de slagnas motståndlösa huvuden.
Men Unkas, förnekande sina vanor, vi hade så när sagt sin natur, skyndade, åtföljd av Heyward, med instinktlik finkänslighet att bistå de unga kvinnorna och lösgjorde skyndsamt Alice och lade henne i Coras armar. Vi skola ej försöka att beskriva den tacksamhet mot de mänskliga ödenas allsmäktige styresman, som lågade i de båda systrarnas bröst, när de så oväntat sågo sig återskänkta åt livet och åt varandra. Deras tacksägelser voro djupa och tysta; de utgjorde deras milda själars offer, som brunno klarast och renast på deras hjärtans hemliga altare, och deras nyvaknade mera jordiska känslor visade sig endast i långa och varma, men stumma smekningar. Då Alice, som hade sjunkit ned på knä vid Coras sida, åter steg upp, kastade hon sig till sin systers bröst och sade snyftande:
»Vi äro räddade, vi äro räddade! Vi få återvända i vår kära älskade fars armar, och hans hjärta skall inte brista av sorg. Och även du, Cora, min syster, ja mer än syster, min moder, även du är skonad; och Duncan», tillade hon, i det hon såg sig omkring på den unga mannen, med ett
